vinterväder
Det är riktigt vinterväder nu. Marken är kall och frusen, och ett tunt lager snö ligger på gräsmattan.
Igår var soluppgången helt underbar. Himlen var randig och såg ut som den glödde i varm orange och violett, och solen steg som en eldboll över skogen. Det har sina fördelar att behöva åka kall bil tidigt om morgonen ibland.
Men kallt är det. Jag fryser precis hela tiden, det spelar ingen roll hur mycket jag klär på mig, eller om jag sitter med jackan på. Det kommer inifrån. Just nu sitter jag insnurrad i en filt, men händerna är som isbitar ändå... Men det brukar gå över framåt januari sådär, kroppen ställer väl om sig eller nåt, eller vänjer jag mig vid att frysa och lägger inte märke till det längre efter ett par veckors kyla. Hur som helst så är det fint med snö och stjärnklar vinterhimmel. Det är mysigt att promenera i mörkret när det är minusgrader, för det gnistrar i asfalten av iskristallerna då, och så är det lite spännande att se hur fort man kan gå utan att halka ;-)
Jag är trött! Det finns väl bara en sak som hjälper antar jag, så jag ska vila... Jag blir så håglös när jag sovit för lite, och just nu är jag ganska låg och suckig. Det känns inte som jag gör någon nytta, och det är jobbigt. Jag känner mig lite låst nästan, för jag kan inte göra mycket mer än jag faktiskt gör heller, så det jag borde göra är att gilla läget, men jag får så dåligt samvete ibland för det känns som jag borde göra något mer.
Jag har mycket att göra i skolan, och det tar tid att få uppgifterna gjorda, men frågan är om jag lär mig något... Eller, det är klart jag gör, men på något sätt känns det ändå som jag "fuskar" för jag lägger inte lika mycket tid på skolan som jag borde, och ändå blir saker färdiga i tid och det funkar. Familjen får min tid på helgerna, men nu känns det som vi "fuskar" med det också, för det är så mycket som ska göras och vips har en helg gått och vi har bara jobbat...
Och så blir jag splittrad och funderar på om jag verkligen gör det som är viktigt. Om jag ser människor runt omkring mig på riktigt, eller om jag är så instängd i min egen lilla värld av studier och planering av en massa saker att jag inte tar vara på kärleken och livet.
Jag kan känna mig så ensam ibland, och inte förstå hur det är möjligt när jag träffar så mycket folk varje dag. Jag blir liksom helt inåtvänd, och känner det som om den enda gemenskap jag har som är på riktigt är gemenskapen med Gud när jag ber.
Så ska det väl inte vara... Vem har nytta av mig då? Jag undrar verkligen... Men jag ÄR faktiskt helt slutkörd, och det blir nog lättare att tänka klart om/ när jag får vila ut ordentligt. Jag är ju inte ensam liksom, det bara känns så för att jag är trött och förvirrad och inte riktigt orkar vara uppåt och öppen just nu... Hoppas jag...
Jag brukar inte vara sån här...
Igår var soluppgången helt underbar. Himlen var randig och såg ut som den glödde i varm orange och violett, och solen steg som en eldboll över skogen. Det har sina fördelar att behöva åka kall bil tidigt om morgonen ibland.
Men kallt är det. Jag fryser precis hela tiden, det spelar ingen roll hur mycket jag klär på mig, eller om jag sitter med jackan på. Det kommer inifrån. Just nu sitter jag insnurrad i en filt, men händerna är som isbitar ändå... Men det brukar gå över framåt januari sådär, kroppen ställer väl om sig eller nåt, eller vänjer jag mig vid att frysa och lägger inte märke till det längre efter ett par veckors kyla. Hur som helst så är det fint med snö och stjärnklar vinterhimmel. Det är mysigt att promenera i mörkret när det är minusgrader, för det gnistrar i asfalten av iskristallerna då, och så är det lite spännande att se hur fort man kan gå utan att halka ;-)
Jag är trött! Det finns väl bara en sak som hjälper antar jag, så jag ska vila... Jag blir så håglös när jag sovit för lite, och just nu är jag ganska låg och suckig. Det känns inte som jag gör någon nytta, och det är jobbigt. Jag känner mig lite låst nästan, för jag kan inte göra mycket mer än jag faktiskt gör heller, så det jag borde göra är att gilla läget, men jag får så dåligt samvete ibland för det känns som jag borde göra något mer.
Jag har mycket att göra i skolan, och det tar tid att få uppgifterna gjorda, men frågan är om jag lär mig något... Eller, det är klart jag gör, men på något sätt känns det ändå som jag "fuskar" för jag lägger inte lika mycket tid på skolan som jag borde, och ändå blir saker färdiga i tid och det funkar. Familjen får min tid på helgerna, men nu känns det som vi "fuskar" med det också, för det är så mycket som ska göras och vips har en helg gått och vi har bara jobbat...
Och så blir jag splittrad och funderar på om jag verkligen gör det som är viktigt. Om jag ser människor runt omkring mig på riktigt, eller om jag är så instängd i min egen lilla värld av studier och planering av en massa saker att jag inte tar vara på kärleken och livet.
Jag kan känna mig så ensam ibland, och inte förstå hur det är möjligt när jag träffar så mycket folk varje dag. Jag blir liksom helt inåtvänd, och känner det som om den enda gemenskap jag har som är på riktigt är gemenskapen med Gud när jag ber.
Så ska det väl inte vara... Vem har nytta av mig då? Jag undrar verkligen... Men jag ÄR faktiskt helt slutkörd, och det blir nog lättare att tänka klart om/ när jag får vila ut ordentligt. Jag är ju inte ensam liksom, det bara känns så för att jag är trött och förvirrad och inte riktigt orkar vara uppåt och öppen just nu... Hoppas jag...
Jag brukar inte vara sån här...
Kommentarer
Trackback