Flygande tankar

Jag drömde i halvvaket tillstånd, på något konstigt sätt visste jag att jag var vaken, men jag var så nära sömn ändå att jag lika gärna kunde låta mig flyta in i drömmen och sova vidare och förmodligen inte minnas något av den alls nu. Men jag gick upp, för jag ville minnas.

Jag drömde att jag var trött, sådär otroligt trött som jag bara var när jag var tonåring och mamma väckte mig för femte gången och sa att jag var tvungen att gå upp. Då brukade jag låsa in mig i badrummet, sätta igång duschen och kura ihop mig på badrumsgolvet på en handduk och sova vidare. Mamma trodde jag duschade länge, och jag kunde sova lite till, tills hon förstod att jag låg och sov där inne och knackade på dörren. (Utan mamma hade jag nog aldrig kommit till skolan i högstadiet...) Fast det hörde inte till saken...

Jag drömde att jag var så trött att jag inte orkade gå längre på den dammiga torra grusvägen. Jag vet inte hur länge jag hade gått eller vart jag skulle, det framgick inte i min dröm, men jag var trött, törstig och smutsig. Jag kurade ihop mig i diket, i fosterställning och skulle just somna, det var natt. Då kom någon gående, fast ingen vanlig människa. Jag såg inte hur han såg ut, mer än att han var enorm, stor som tre fyra vuxna män, och så skred han fram som om han inte rörde vid marken. Bakom honom gick ännu en man, som jag inte såg alls, jag bara visste ändå att det var två stycken som kom emot mig. Månen lyste rakt på dem och deras ljusa kläder bländade mig nästan. Jag slöt ögonen och kröp längre ner i diket och gömde mig i en lerpöl under någon slags buske som plötsligt bara fanns där. Jag frös, och började gråta tyst för jag skämdes inför dom som kom emot mig eftersom de var så rena och jag var så smutsig och pinsam som låg och sov sådär ute bredvid vägen. Jag ville inte att de skulle få syn på mig.
Tiden stod stilla, hur länge skulle jag behöva ligga och frysa innan jag vågade öppna ögonen igen?
Plötsligt kännde jag hur någon lyfte upp mig, med ett stadigt och bestämt tag grep någon tag om mig och lyfte upp mig, ställde mig mitt på vägen i solljuset och värmen. Jag förstod att det måste varit han som var så stor som kunde lyfta mig på det viset, men jag kunde inte fatta hur han hittade mig i mörkret. Inte förrän jag märkte att det blivit dag och att busken jag gömt mig under försvunnit lika plötsligt som den fanns där tidigare. Lerpölen jag legat gömd i var inte en lerpöl utan en bäck med så klart vatten att man såg ända till botten, jag var inte smutsig och solen hade gjort mig varm och mina kläder torkade. Jag vågade inte vända mig om mot männen, jag visste inte vad jag skulle säga eller vad de ville mig. Jag började gå längs vägen igen, samma väg som jag inte orkade gå tidigare, men nu var den annorlunda. Det var en skogsväg nu, det växte gräs och bäcken rann vid sidan av vägen. De gick bakom mig och jag var inte trött...

Svårt att klä en dröm i ord, för i drömmen känns ju inget konstigt, men det låter ju väldigt märkligt att beskriva det såhär. För mig var det ändå en ovanlig dröm, inte för att den var konstig och overklig, för det är väl alla drömmar, utan för att den började dåligt och slutade bra. De flesta andra drömmar jag minns slutar med att jag vaknar i panik och blir lättad över att jag bara drömt. Det här var en sån dröm som var behaglig, och jag skulle kunnat fortsätta att drömma, och gå på den nya härliga vägen, men då hade sömnen förmodligen suddat ut minnet av drömmen som sagt, och även om jag drömt färdigt och fått se vart vägen leder så hade jag inte kommit ihåg det idag... Fast nyfiken på fortsättningen blev jag allt ska erkännas.