vetenskap
Vi har internet igen!
Jag har just legat bredvid dottern tills hon somnade om efter ett blöjbyte. Hon är så vacker mitt lilla barn! Jag började tänka på hur fantastiskt det är att en människa växer fram ur två celler som krockar och klumpas ihop. Vid födseln finns allt som behövs där, och resten finns lagrat i arvsmassan för att utvecklas när tiden är inne. Det räcker med det för mig, för "bara" att det fungerar, från befruktning till färdig människa är för stort och invecklat och fantastiskt för att jag ska köpa att det är slumpen som skapar liv.
Naturvetenskap är faschinerande också, och kanske en bidragande orsak till varför jag tycker det är så smart uträknat. Om jag inte hade en aning om vad vetenskapen säger skulle det ju inte vara lätt att bli impad över hur mycket som måste ske för att något ska ske, något som sker utan att vi människor behöver blanda oss i speciellt mycket. Det bara blir rätt ändå i de flesta fall...
Hur kan de två sammansmälta cellerna veta hur de ska dela sig för att forma en människa? Vem skriver koden egentligen? Jag svarar Gud! Finns det fler svar?
Fast finns det inget utrymme för slumpen? Det gör det väl? Eller?
Är det vår fria vilja som är slumpen? Vår valmöjlighet, med flera olika alternativ att välja bland, kanske är det där slumpen är verksam? Om vi väljer det ena eller det andra avgör om det tredje eller fjärde händer som en följd av vårt val? Hmm...
Eller som tur och otur. Otur om man ramlar i trappan och bryter ett ben. Tur om man ramlar i trappan och inte ens får ett blåmärke. Hur mycket lägger sig Gud i egentligen? Är det bara tur om man överlever en svår olycka?
Jag skulle kunna sitta och flumma hela natten, men jag orkar inte. Guds existens går inte att bevisa vetenskapligt, och inte motsatsen heller. Jag läste ganska nyligen att det måste finnas aspekter av världen som pekar mot en teistisk eller ateistisk syn, annars skulle det inte finnas någon motivering för den ena eller andra tron. Min fråga blir väl, till mig själv i första hand, varför man måste kunna motivera alls? Jag önskar jag kunde sluta vara så vetenskaplig och bara låta mig tro i lugn och ro utan att bry mig om att fundera över hur eller varför. Det är så typiskt mig att vilja ha en massa fakta att motivera mig med, men det behövs ju faktiskt inte, och i det här fallet finns inte ens fakta att tillgå. Jag måste helt enkelt lita på min tro, och det är på sätt och vis skönt att vara så säker på något jag har "kännt" mig till och inte läst mig till... Gud är inget man bara kan beskriva eller bevisa, men för mig är beviset just min tro, som jag fått av Gud. Jag känner det, och beviset finns i mitt eget hjärta. Det finns nog en tanke bakom varför det inte går att hitta vetenskapliga bevis för eller emot Gud, inte för jag vet vad det skulle vara, men någonstans känns det ändå fullt logiskt att det inte går att hitta Gud utan att det är tvärtom Gud som hittar oss och bevisar sig själv på ett sätt som vi inte riktigt förstår och kan förklara.
Jag har just legat bredvid dottern tills hon somnade om efter ett blöjbyte. Hon är så vacker mitt lilla barn! Jag började tänka på hur fantastiskt det är att en människa växer fram ur två celler som krockar och klumpas ihop. Vid födseln finns allt som behövs där, och resten finns lagrat i arvsmassan för att utvecklas när tiden är inne. Det räcker med det för mig, för "bara" att det fungerar, från befruktning till färdig människa är för stort och invecklat och fantastiskt för att jag ska köpa att det är slumpen som skapar liv.
Naturvetenskap är faschinerande också, och kanske en bidragande orsak till varför jag tycker det är så smart uträknat. Om jag inte hade en aning om vad vetenskapen säger skulle det ju inte vara lätt att bli impad över hur mycket som måste ske för att något ska ske, något som sker utan att vi människor behöver blanda oss i speciellt mycket. Det bara blir rätt ändå i de flesta fall...
Hur kan de två sammansmälta cellerna veta hur de ska dela sig för att forma en människa? Vem skriver koden egentligen? Jag svarar Gud! Finns det fler svar?
Fast finns det inget utrymme för slumpen? Det gör det väl? Eller?
Är det vår fria vilja som är slumpen? Vår valmöjlighet, med flera olika alternativ att välja bland, kanske är det där slumpen är verksam? Om vi väljer det ena eller det andra avgör om det tredje eller fjärde händer som en följd av vårt val? Hmm...
Eller som tur och otur. Otur om man ramlar i trappan och bryter ett ben. Tur om man ramlar i trappan och inte ens får ett blåmärke. Hur mycket lägger sig Gud i egentligen? Är det bara tur om man överlever en svår olycka?
Jag skulle kunna sitta och flumma hela natten, men jag orkar inte. Guds existens går inte att bevisa vetenskapligt, och inte motsatsen heller. Jag läste ganska nyligen att det måste finnas aspekter av världen som pekar mot en teistisk eller ateistisk syn, annars skulle det inte finnas någon motivering för den ena eller andra tron. Min fråga blir väl, till mig själv i första hand, varför man måste kunna motivera alls? Jag önskar jag kunde sluta vara så vetenskaplig och bara låta mig tro i lugn och ro utan att bry mig om att fundera över hur eller varför. Det är så typiskt mig att vilja ha en massa fakta att motivera mig med, men det behövs ju faktiskt inte, och i det här fallet finns inte ens fakta att tillgå. Jag måste helt enkelt lita på min tro, och det är på sätt och vis skönt att vara så säker på något jag har "kännt" mig till och inte läst mig till... Gud är inget man bara kan beskriva eller bevisa, men för mig är beviset just min tro, som jag fått av Gud. Jag känner det, och beviset finns i mitt eget hjärta. Det finns nog en tanke bakom varför det inte går att hitta vetenskapliga bevis för eller emot Gud, inte för jag vet vad det skulle vara, men någonstans känns det ändå fullt logiskt att det inte går att hitta Gud utan att det är tvärtom Gud som hittar oss och bevisar sig själv på ett sätt som vi inte riktigt förstår och kan förklara.
Kommentarer
Trackback