två Gudstjänster idag...
Den första var en högmässa som jag gick på ensam. Det var lugnt och skönt och fint och jag njöt av stillheten. Barnen var hos sina morföräldrar och när vi hämtade dom frammåt eftermiddagen blev min 3½ åring jättebesviken när han fick veta att jag varit i kyrkan. Han ville minsann också dit, och han var så arg att han hotade att sälja mig på hemköp för jag var så dum. (Han brukar hota med hemköp när han inte får som han vill. Sist skulle han sälja mig för att kunna köpa julmust eftersom han inte fick det till kvällsmat.)
Hur som helst så var det musikgudstjänst ikväll, och jag tänkte i ett svagt ögonblick att jag kunde ju ta med de två minsta barnen dit medan äldste killen var på simskola med sin pappa. Så vi åkte iväg i mörkret...
Fast det skulle vi nog låtit bli. *himlar med ögonen* 3½ åringen var lugn och trevlig, och lyssnade på fina sånger som en otroligt duktig kvinna sjöng till saxofon och pianomusik. Om det inte varit för att lilla dottern på 1½ år tyckte det var tråkigt och protesterade mer och mer högljutt så hade det varit stämningsfullt och trevligt för både mig och sonen, men som det var så hade jag god lust att lämna dottern i kollekten :-(
Hoppas inte de andra i kyrkan tyckte det var lika jobbigt som jag tyckte. Usch, jag skäms...
Det satt en snäll man bakom oss, och han plockade upp hennes sko som hon kastade ut i mittgången och sedan skrek efter i högan sky. Konfirmanderna på raden framför oss fnissade och gav henne leksakerna hon rullade under kyrkbänken och fram till dom. Hon försökte äta upp psalmboken och rev sin storebror i ansiktet just när prästen bad om välsignelse över församlingen. Storebror fick ont och var nära att börja gråta. Jag var röd i ansiktet och full av kexsmulor och längtade hem. *pustar ut*
Nu är vi hemma, och kanske har jag lärt mig en läxa igen. Jag har sagt det förr, men den här gången menar jag det! Jag tar inte med mig mer än ett barn till kyrkan igen om inte maken är med. Familjegudstjänster är inte alls överskattade...
Hur som helst så var det musikgudstjänst ikväll, och jag tänkte i ett svagt ögonblick att jag kunde ju ta med de två minsta barnen dit medan äldste killen var på simskola med sin pappa. Så vi åkte iväg i mörkret...
Fast det skulle vi nog låtit bli. *himlar med ögonen* 3½ åringen var lugn och trevlig, och lyssnade på fina sånger som en otroligt duktig kvinna sjöng till saxofon och pianomusik. Om det inte varit för att lilla dottern på 1½ år tyckte det var tråkigt och protesterade mer och mer högljutt så hade det varit stämningsfullt och trevligt för både mig och sonen, men som det var så hade jag god lust att lämna dottern i kollekten :-(
Hoppas inte de andra i kyrkan tyckte det var lika jobbigt som jag tyckte. Usch, jag skäms...
Det satt en snäll man bakom oss, och han plockade upp hennes sko som hon kastade ut i mittgången och sedan skrek efter i högan sky. Konfirmanderna på raden framför oss fnissade och gav henne leksakerna hon rullade under kyrkbänken och fram till dom. Hon försökte äta upp psalmboken och rev sin storebror i ansiktet just när prästen bad om välsignelse över församlingen. Storebror fick ont och var nära att börja gråta. Jag var röd i ansiktet och full av kexsmulor och längtade hem. *pustar ut*
Nu är vi hemma, och kanske har jag lärt mig en läxa igen. Jag har sagt det förr, men den här gången menar jag det! Jag tar inte med mig mer än ett barn till kyrkan igen om inte maken är med. Familjegudstjänster är inte alls överskattade...
Kommentarer
Trackback