mänskligt?
Kan det ligga något i att vi gör saker, i tron att de betyder något annat för oss än de egentligen gör?
Försvarsmekanismer är kanske ganska lätta att upptäcka om man är medveten om hur de kan fungera, och igår läste jag något intressant. Ganska invecklat och förmodligen överkurs by far för min hjärna, men en sak fastnade speciellt, och det handlade om huruvida vi rationaliserar, och anger falska motiv för våra riter så att vi inte behöver se våra verkliga avsikter i ansiktet.
Kan det t.ex. vara ett sätt att "hämnas" på Jesus att fira nattvard? Att vi mer eller mindre avrättar honom igen då vi delar brödet och på så sätt får utlopp för vår avundssjuka eftersom Jesus är något vi själva inte kan bli, fast vi önskar att vi vore?
Ungefär så uppfattade jag det jag läste i alla fall, men jag vet inte om jag missade något viktigt bland alla långa ord som jag bara halv-förstår.
Jag har verkligen funderat på det där. Är människan så komplicerad att hon inte för sig själv kan erkänna, eller ens vara medveten om sina motiv alla gånger? Inte undra på att vi behöver Jesus! Att man kan få nattvarden till en hämndauktion har jag väldigt svårt att förstå, men den som kläckte idén gjorde det kanske inte helt utan anledning? Vad är vi för konstiga filurer vi människor egentligen?