Flygande tankar

Hemma är här nu.
Jag bor i ett vitt hus med blå fönsterluckor.
Jag har ett stort tyst rum att sitta i och jag har blivit nersläppt här i min nya verklighet.

Igår kväll landade jag.
Det var ganska hårt, men samtidigt befriande att inte ha det framför sig.
Jag grät, och Gud lyssnade tålmodigt.
Jag somnade i någon slags bön om en annan väg, men jag vet inte.
Det är en termin kvar efter lovet.
Bara ett halvår.
Jag försöker att låtsas att jag aldrig måste vidare, men ett halvår är bara ett halvår.

Nu blir det nog vardag igen.
Tiden går, och jag får varje dag när den börjar. Varken förr eller senare.
"Tänk inte så mycket" säger min make. Jag får försöka låta bli helt enkelt...