kväll
Det är sent redan, och jag är splittrad. Det är så mycket jag vill, efter allt jag måste, och timmarna räcker inte till mer än hälften. Nu behöver jag vila, jag är helt slut, men jag behöver varva ner också. Jag sätter mig här så får vi väl se om det finns något i mitt huvud ikväll...
Jag känner mig så otillräcklig just nu. Det är en känsla jag typ lever med, men mer eller mindre. Nu har den slagit till med full kraft, och det har inte med julstress att göra tror jag. Kanske lite, för barnen har också jullov och maken har jobbat fram tills idag, och... Det har varit tre mot en här i två dagar, eller alla mot alla kanske. Jag vet inte, men jag slits mellan barnens viljor och behov, och har inte kunnat ena flocken mer än tillfälligt lite då och då. Någon kommer i kläm hur jag än bär mig åt, och det kanske är oundvikligt. Antagligen. De är i olika åldrar, men samtidigt så små allihop att det är svårt för dem att medvetet sänka sig (de två äldsta) till en någorlunda lagom nivå för alla. Spelar vi spel funkar det inte att låta lillasyrran spela lite som hon vill, mellanbror kan inte ta att hon ska särbehandlas utan kräver att spelreglerna följs. Storebror förstår att hon är för liten för spelet, och accepterar att hon får göra som hon vill, han räknar liksom inte henne som konkurrent utan lyckas tänka att hon är med för sin skull på sitt sätt. Läser vi en bok blir det tråkigt för alla. Syrran förstår inte berättelsen om jag läser något som är för svårt för henne, då blir hon rastlös och orkar inte lyssna utan försöker få oss att sluta vara så tråkiga. Lässtunden blir upphackad, och tillslut tröttnar killarna också. Läser jag något som syrran har utbyte av blir det bara henne jag ägnar mig åt, och killarna får klara sig själva (vilket de också gör för all del.) Men det känns som att framförallt mellankillen alltid kommer sist. Han är så social, och vill så gärna leka och pyssla och han gör verkligen allt för att få tid av mig, men det slutar med att han blir ledsen även om jag ger honom tid. För syrran klarar sig inte själv, och är för liten för att visa hänsyn. Det blir på hennes villkor. Hon är ju minst och jag kan inte kräva att hon ska kunna anpassa sig till en 4½ årings nivå. Han känner sig oviktig och blir ledsen, och jag blir ledsen och irriterad på lillasyster. Hon blir ledsen såklart, för hon är liten och fungerar bara som alla andra (egoistiska) små 2½ åringar, och har inte nått den mognad som krävs för att kunna sätta sig in i hur andra människor känner och tänker. Storebror har vi helt skyfflat undan, och han spelar tv-spel och är nöjd med det, men mitt samvete gnager.
Som tur är kom varsin kompis hit till killarna idag, och räddade mig i ett par timmar. Tänk att jämnåriga barn är de bästa små barnvakter en mamma kan få.
Det enda jag behöver göra då är att servera lite roliga tips på vad de kan hitta på, bjuda på fika och hålla mig i närheten. Att ha tvillingar har nog sina fördelar...
Jag är så glad att maken också är ledig nu... Två vuxna är verkligen minimum vad som går åt för att hålla den här familjen flytande.
Jaha... Nu har jag gnällt så det räcker för hela vintern. Det låter säkert värre än vad det är, men ibland tänker jag att jag kanske inte är lämplig som förälder. Det är inte kul att känna så, men jag älskar barnen så mycket, och jag önskar verkligen att jag kunde ta bättre vara på tiden med dem än att tycka det är jobbigt och frustrerande. De är värda något bättre helt enkelt. Jag vill tycka det är roligt att spendera tid med dem, men den bittra sanningen är den att alla tre tillsammans är som en flock älgar i mitt sinne. Jag blir så trött. Får jag ägna mig åt ett barn i taget, eller åt tre barn som samarbetar är det en helt annan sak. Då är det en fröjd att vara med dem. Men oftare än jag ens vågar erkänna för mig själv så är jag inte en sån där lycklig och präktig mama deluxe som skulle kasta mig över ett vårdnadsbidrag och njuta av att vara hemma med barnen. Det känns nästan lite tabu att säga det, men jag längtar tills de blir äldre... Fast utan att för den skull önska bort den här tiden. Det är inte så jag menar. Jag vill absolut ha varenda kaotisk dag, för de är fantastiska mina jobbiga ungar, jag önskar bara att jag kunde se det fina i den stund det händer. Att jag hade nog med barnasinne kvar för att kliva in i deras värld lite mer, och fungera i den. Men jag är väl förtappad vad det gäller det kanske. Jag vet verkligen inte om det är fel på mig, eller om det är fel på "vuxna människor" över lag...
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.
Jo, tjena! Det där citatet kom som ett brev på posten. Jesus läxade ju upp sina lärjungar som hindrade barnen att ta plats. Jag tar åt mig, och ber om hjälp. Vad annat kan jag göra liksom...
Jag får nog sluta sitta här och gnälla nu skulle jag tro...
Jag känner mig så otillräcklig just nu. Det är en känsla jag typ lever med, men mer eller mindre. Nu har den slagit till med full kraft, och det har inte med julstress att göra tror jag. Kanske lite, för barnen har också jullov och maken har jobbat fram tills idag, och... Det har varit tre mot en här i två dagar, eller alla mot alla kanske. Jag vet inte, men jag slits mellan barnens viljor och behov, och har inte kunnat ena flocken mer än tillfälligt lite då och då. Någon kommer i kläm hur jag än bär mig åt, och det kanske är oundvikligt. Antagligen. De är i olika åldrar, men samtidigt så små allihop att det är svårt för dem att medvetet sänka sig (de två äldsta) till en någorlunda lagom nivå för alla. Spelar vi spel funkar det inte att låta lillasyrran spela lite som hon vill, mellanbror kan inte ta att hon ska särbehandlas utan kräver att spelreglerna följs. Storebror förstår att hon är för liten för spelet, och accepterar att hon får göra som hon vill, han räknar liksom inte henne som konkurrent utan lyckas tänka att hon är med för sin skull på sitt sätt. Läser vi en bok blir det tråkigt för alla. Syrran förstår inte berättelsen om jag läser något som är för svårt för henne, då blir hon rastlös och orkar inte lyssna utan försöker få oss att sluta vara så tråkiga. Lässtunden blir upphackad, och tillslut tröttnar killarna också. Läser jag något som syrran har utbyte av blir det bara henne jag ägnar mig åt, och killarna får klara sig själva (vilket de också gör för all del.) Men det känns som att framförallt mellankillen alltid kommer sist. Han är så social, och vill så gärna leka och pyssla och han gör verkligen allt för att få tid av mig, men det slutar med att han blir ledsen även om jag ger honom tid. För syrran klarar sig inte själv, och är för liten för att visa hänsyn. Det blir på hennes villkor. Hon är ju minst och jag kan inte kräva att hon ska kunna anpassa sig till en 4½ årings nivå. Han känner sig oviktig och blir ledsen, och jag blir ledsen och irriterad på lillasyster. Hon blir ledsen såklart, för hon är liten och fungerar bara som alla andra (egoistiska) små 2½ åringar, och har inte nått den mognad som krävs för att kunna sätta sig in i hur andra människor känner och tänker. Storebror har vi helt skyfflat undan, och han spelar tv-spel och är nöjd med det, men mitt samvete gnager.
Som tur är kom varsin kompis hit till killarna idag, och räddade mig i ett par timmar. Tänk att jämnåriga barn är de bästa små barnvakter en mamma kan få.
Det enda jag behöver göra då är att servera lite roliga tips på vad de kan hitta på, bjuda på fika och hålla mig i närheten. Att ha tvillingar har nog sina fördelar...
Jag är så glad att maken också är ledig nu... Två vuxna är verkligen minimum vad som går åt för att hålla den här familjen flytande.
Jaha... Nu har jag gnällt så det räcker för hela vintern. Det låter säkert värre än vad det är, men ibland tänker jag att jag kanske inte är lämplig som förälder. Det är inte kul att känna så, men jag älskar barnen så mycket, och jag önskar verkligen att jag kunde ta bättre vara på tiden med dem än att tycka det är jobbigt och frustrerande. De är värda något bättre helt enkelt. Jag vill tycka det är roligt att spendera tid med dem, men den bittra sanningen är den att alla tre tillsammans är som en flock älgar i mitt sinne. Jag blir så trött. Får jag ägna mig åt ett barn i taget, eller åt tre barn som samarbetar är det en helt annan sak. Då är det en fröjd att vara med dem. Men oftare än jag ens vågar erkänna för mig själv så är jag inte en sån där lycklig och präktig mama deluxe som skulle kasta mig över ett vårdnadsbidrag och njuta av att vara hemma med barnen. Det känns nästan lite tabu att säga det, men jag längtar tills de blir äldre... Fast utan att för den skull önska bort den här tiden. Det är inte så jag menar. Jag vill absolut ha varenda kaotisk dag, för de är fantastiska mina jobbiga ungar, jag önskar bara att jag kunde se det fina i den stund det händer. Att jag hade nog med barnasinne kvar för att kliva in i deras värld lite mer, och fungera i den. Men jag är väl förtappad vad det gäller det kanske. Jag vet verkligen inte om det är fel på mig, eller om det är fel på "vuxna människor" över lag...
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.
Jo, tjena! Det där citatet kom som ett brev på posten. Jesus läxade ju upp sina lärjungar som hindrade barnen att ta plats. Jag tar åt mig, och ber om hjälp. Vad annat kan jag göra liksom...
Jag får nog sluta sitta här och gnälla nu skulle jag tro...
Kommentarer
Trackback