lugnt
Det är något speciellt med dagen före julafton. Just den här kvällen, före årets mest hysteriska dag - alla kategorier - är allt lugnt och fridfullt. Alla julklappar är inslagna och ligger under granen. Barnen har varsitt paket under sängen som de får öppna redan på morgonen imorgon. Vi har druckit glögg och suttit och småpratat en stund, och nu när brasan har slocknat och maken bjöd god natt dröjer jag mig kvar och tittar på glöden.
Frid! Lite i förskott fortfarande, men nu känns det som jul faktiskt.
Vi har varit på gudstjänst vid krubban idag. Det var fint, och det var fint att få någon slags bekräftelse på att fler föräldrar är trötta och slitna ibland. Livet är inte en dans på rosor alltid, eller kanske är det just så det är förresten. Rosor är vackra och doftar gott, men de har vassa taggar, och går sönder om man inte är försiktig med dem. Dansar man utan att se sig för, förlorar rosorna sina kronblad, och man river sig på taggarna. Hur som helst så har jag funderat vidare på varför jag blir så besviken på mig själv när jag inte alltid känner som jag önskar att jag kunde göra inför det där med att vara med barnen, och jag tänker att jag kanske inte måste slå mig själv på käften så hårt. Det är faktiskt okej att inte tycka allt är härligt. Jag kan inte mer än försöka göra det bästa av jobbiga situationer, jag måste inte tycka det är kul också. Det finns så oerhört många tillfällen med barnen som jag är tacksam över, då jag verkligen får tillfälle att känna sann och äkta glädje över att få dela mitt liv med dem, att jag inte behöver skönmåla det som inte är lika positivt. Det positiva med att vara mamma väger så mycket tyngre ändå. Jag behöver inte försöka lura mig själv, eller tro att jag måste vara glättigt munter hela tiden. Nyanser berikar hoppas jag, för jag varken kan eller vill försöka dölja vad jag känner och hur jag mår för familjen, ens när jag känner mig trött och risig. Det är inte rättvist det heller ju, att låtsas vara glad om man inte är det...
Jaja... Nog om det för den här gången. Snart är det jul!
Frid! Lite i förskott fortfarande, men nu känns det som jul faktiskt.
Vi har varit på gudstjänst vid krubban idag. Det var fint, och det var fint att få någon slags bekräftelse på att fler föräldrar är trötta och slitna ibland. Livet är inte en dans på rosor alltid, eller kanske är det just så det är förresten. Rosor är vackra och doftar gott, men de har vassa taggar, och går sönder om man inte är försiktig med dem. Dansar man utan att se sig för, förlorar rosorna sina kronblad, och man river sig på taggarna. Hur som helst så har jag funderat vidare på varför jag blir så besviken på mig själv när jag inte alltid känner som jag önskar att jag kunde göra inför det där med att vara med barnen, och jag tänker att jag kanske inte måste slå mig själv på käften så hårt. Det är faktiskt okej att inte tycka allt är härligt. Jag kan inte mer än försöka göra det bästa av jobbiga situationer, jag måste inte tycka det är kul också. Det finns så oerhört många tillfällen med barnen som jag är tacksam över, då jag verkligen får tillfälle att känna sann och äkta glädje över att få dela mitt liv med dem, att jag inte behöver skönmåla det som inte är lika positivt. Det positiva med att vara mamma väger så mycket tyngre ändå. Jag behöver inte försöka lura mig själv, eller tro att jag måste vara glättigt munter hela tiden. Nyanser berikar hoppas jag, för jag varken kan eller vill försöka dölja vad jag känner och hur jag mår för familjen, ens när jag känner mig trött och risig. Det är inte rättvist det heller ju, att låtsas vara glad om man inte är det...
Jaja... Nog om det för den här gången. Snart är det jul!
Kommentarer
Trackback