Flygande tankar

Joh 14:27
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Det är redan söndag igen. Imorgon är det årets sista dag. Det här året har varit ganska omvälvande. Jag har åkt bergochdalbana som aldrig förr, och bitvis har det varit riktigt jobbigt, men jag har fått väldigt mycket i år. Jag vet inte vart jag är på väg, och det är lite skrämmande ibland, men jag går någonstans äntligen. Jag har stått vid något slags vägskäl i flera år. Sedan vi flyttade hit till byhålan och jag tog ett vikariejobb tillfälligt har jag väntat på att gå vidare, men inte kunnat setillräkligt långt för att våga ge mig iväg.
Jag är faktiskt ute på promenad, och det enda jag vet är att jag inte vill vända tillbaka till vikariejobbet. Bibelversen från Johannes fastnade igår, och finns kvar idag. Den är nog bra just nu kanske. Ps 119:105 - Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig - leder mig också genom snåren. Jag tycker det är fantastiskt att tänka mig en liten lykta med ett levande ljus i. Det lyser inte upp särskilt mycket i kompakt mörker, men det räcker ändå för att se tillräkligt mycket framför sig för att kunna ta ett steg. Den lyser just där jag befinner mig, och sakta kan jag gå, hur mörkt det än är omkring mig.

Det var en ganska annorlunda predikan idag förresten. Riktigt bra tycker jag, men samtidigt blev jag lite förvånad, för det var så rakt på sak. Prästen pratade om syndafördärvet, barn och dop på ett sätt som jag aldrig hört "live" förut utan bara läst om i gamla postillor, men det funkade. Jag är oerhört imponerad av hur han lyckades lägga fram vad han ville ha sagt (om jag nu förstod rätt) så utan omsvep, men ändå på ett mjukt och kärleksfullt sätt. Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur de andra i bänkarna tog till sig arvssynden utan förklarande ord kring begreppet. Det låter lite tungt ju, men jag tyckte det var ganska uppfriskande att vara i kyrkan idag. Lite att fundera på igen...