mer flyttfunderingar och blandat svammel
Jag känner mig inte helt med på noterna faktiskt. Julen närmar sig och jag bara flyter med på något sätt.
Flytten har gått förvånansvärt smidigt, och jag har liksom fått vara med om att flytta, utan att varken kämpa emot eller göra några direkta ansträngningar för att hamna rätt. Visst, jag har fortfarande träningsvärk efter att ha burit lådor och möbler, men det är inte sån ansträngning jag menar. Jag trodde det skulle vara jobbigare att flytta än det hittills har varit, rent mentalt. Jag brukar vara bra på att krångla till saker ju, men här har Gud verkligen varit med och burit allt som inte går att bära rent fysiskt. Allt känns så bra att det nästan blir för mycket...
Knäppt att jag funkar så! Varför kan jag inte bara vara glad över det utan att oroa mig för att bli nersläppt bland kraven igen? Varför måste jag hela tiden vara så förtvivlat angelägen om att försöka styra själv?
Jag hörde en text av Nelson Mandela förra veckan, som jag letat lite efter sedan dess men inte hittat. Den handlade om ljuset, och att det kanske är så att det är ljuset inom oss som skrämmer oss mer än mörkret. Gud är ju där, och ju mer jag låter bli att styra desto mer kan Gud få ta över.
Jag minns inte exakt hur texten löd, men det var tänkvärt, och jag tror att det kan ligga en del i det faktiskt. Jag måste försöka hitta den...
Jag har skrivit förut om att det ibland känns som jag försöker värja mig från Gud, och jag vill verkligen inte göra det, men det kan vara så oerhört svårt att släppa taget om den där lilla kontrollen jag så gärna vill tro att jag har, och försöker hålla kvar vid. Det hindrar mig bara, och jag vet ju det, men ändå är jag ibland helt doppad i klister och sitter fast i mitt ego och min rädsla. När jag ber och ber, men inte kan ta mig förbi mig själv, eller vad det nu är... Överlåtelsen blir inte helhjärtad...
Och så ibland, så är Gud tydlig, ibland tydligare än mig själv, och då backar jag nervöst och försöker stänga dörren som står på vid gavel. Samma dörr som jag desperat bultat på för inte alls länge sen.
Knäpp knäpp knäpp...
Halvdunkel är väl vad jag är van vid förmodligen, och där jag känner igen saker i min omgivning, men det är till ljuset jag längtar, till Gud, där allt syns tydligt, och inget halvdunkel gömmer och förvränger. Jag längtar till allt det där som jag inte förstår och inte vågar riktigt, men önskar och hoppas på...
Mmmm... Dagens flummeri :-)
Flytten har gått förvånansvärt smidigt, och jag har liksom fått vara med om att flytta, utan att varken kämpa emot eller göra några direkta ansträngningar för att hamna rätt. Visst, jag har fortfarande träningsvärk efter att ha burit lådor och möbler, men det är inte sån ansträngning jag menar. Jag trodde det skulle vara jobbigare att flytta än det hittills har varit, rent mentalt. Jag brukar vara bra på att krångla till saker ju, men här har Gud verkligen varit med och burit allt som inte går att bära rent fysiskt. Allt känns så bra att det nästan blir för mycket...
Knäppt att jag funkar så! Varför kan jag inte bara vara glad över det utan att oroa mig för att bli nersläppt bland kraven igen? Varför måste jag hela tiden vara så förtvivlat angelägen om att försöka styra själv?
Jag hörde en text av Nelson Mandela förra veckan, som jag letat lite efter sedan dess men inte hittat. Den handlade om ljuset, och att det kanske är så att det är ljuset inom oss som skrämmer oss mer än mörkret. Gud är ju där, och ju mer jag låter bli att styra desto mer kan Gud få ta över.
Jag minns inte exakt hur texten löd, men det var tänkvärt, och jag tror att det kan ligga en del i det faktiskt. Jag måste försöka hitta den...
Jag har skrivit förut om att det ibland känns som jag försöker värja mig från Gud, och jag vill verkligen inte göra det, men det kan vara så oerhört svårt att släppa taget om den där lilla kontrollen jag så gärna vill tro att jag har, och försöker hålla kvar vid. Det hindrar mig bara, och jag vet ju det, men ändå är jag ibland helt doppad i klister och sitter fast i mitt ego och min rädsla. När jag ber och ber, men inte kan ta mig förbi mig själv, eller vad det nu är... Överlåtelsen blir inte helhjärtad...
Och så ibland, så är Gud tydlig, ibland tydligare än mig själv, och då backar jag nervöst och försöker stänga dörren som står på vid gavel. Samma dörr som jag desperat bultat på för inte alls länge sen.
Knäpp knäpp knäpp...
Halvdunkel är väl vad jag är van vid förmodligen, och där jag känner igen saker i min omgivning, men det är till ljuset jag längtar, till Gud, där allt syns tydligt, och inget halvdunkel gömmer och förvränger. Jag längtar till allt det där som jag inte förstår och inte vågar riktigt, men önskar och hoppas på...
Mmmm... Dagens flummeri :-)
Kommentarer
Trackback