längtan
Jag har det bra! Egentligen har jag precis allt jag kan önska mig, och ändå känns det nästan alltid som något saknas. Jag längtar, och ibland känner jag mig nästan förtvivlad då jag inte kan förstå vad det är som fattas mig, för jag kan inte säga exakt vad det är jag längtar efter, eller vad som skulle kunna göra mitt liv bättre. Jag har det ju bra, som sagt. Maken och jag har det bra, vi älskar varandra och han är min bästa vän och min trygga famn. Vi har tre underbara barn, som mår bra och är glada och friska. Vi trivs där vi bor, vi har allt vi behöver. Vänner, släktingar, mat, kläder, fred och frihet osv. Vad längtar jag efter? Varför känner jag mig ibland så fångad och instängd? Jag vill ju inte ha det annorlunda än jag har det liksom, så det är bara knäppt alltihop :-/
Jag tror jag längtar efter Gud. Jag tror att jag kommer att känna den här rastlösa längtan så länge jag lever, för jag har längtat så länge jag kan minnas och trott att "bara jag blir vuxen så kommer jag att bli tillfreds" eller "bara det blir sommar så kommer jag att vara helt nöjd med allt" men det är bara sällan allt känns helt på alla sätt. Lösryckta stunder av frid... eller nåt. När jag lyckas fånga ett ögonblick och stanna där i kärleken till barnen eller livet ellet Gud eller vad som helst. När jag har så mycket att göra att jag inte hinner tänka på något alls, eller när jag sover. Det mesta av min tid mår jag bra och är glad eller i alla fall neutral. Jag är inte ofta ledsen eller arg eller olycklig, och det måste ju betyda att jag är lycklig liksom. Nu låter det kanske som jag är deprimerad eller nåt, men så är det inte alls. Jag mår bra och trivs med livet, trots att jag längtar. Eller tack vare det kanske?
Man blir aldrig färdig kanske? Meningen med livet... Kanske är att längta... efter Gud... För även om mycket (det mesta) har en mening för mig - barnen, familjen, livet i sig - så kanske jag inte skulle drivas att leva och sträva efter något diffust, vad det nu är, om jag visste exakt vad jag sökte och längtade efter och till och med hittade det. Jag tror inte att Gud låter sig hittas helt och hållet. Det är nog en del av vårt mänskliga liv kanske, att ständigt vara Gud "på spåret" men inte mer än så. Längtan driver oss vidare...
Ja, jag vet inte. Och flummigt blev det. Jag ville mest försöka sätta ord på mina tankar för mig själv, och jag märker att jag inte riktigt lyckas då jag inte vet själv riktigt hur jag menar...