aftonbön?
Idag känner jag mig som en disktrasa. En sur disktrasa...
Det bästa med den här dagen är att den snart är slut. (Blä vad jag tycker illa om att vara på sånt här humör, men nu tänker jag gnälla!)
Jag har något konstigt lock för ena örat, som gör att allt jag hör låter dubbelt så högt som vanligt. Jag riktigt känner vibrationerna inuti örat när någon pratar och det gör ont. Jag fryser och är trött och grinig och allt känns faktiskt skitjobbigt just nu. Till och med att gå och lägga mig. Då måste jag ju resa mig upp, gå ner för trappan, klä av mig och lägga mig i en iskall säng. *ryys*
Morgonen idag var riktigt fin i och för sig. Solen lyste redan när jag åkte till skolan, och det hade varit kallt, så luften var sådär härligt krispig och fåglarna sjöng (ett ljud som är allt annat än störande...) I kapellet fick jag tid att be och faktiskt en kort stund hitta skärpa och fokus igen, men lika fort suddas allt ut och blir otydligt på nytt. Det är bara vissheten om att det finns en riktning som gör att jag kan gå. Väldigt ofta känner jag mig vilse och snurrar runt runt i hopp om att få syn på det där lilla flämtande ljuset igen. Jag är så rädd att bli lämnad ensam. Samtidigt vet jag att det inte kommer att ske. Gud överger inte människor. Inte ens mig. Men periodvis känner jag mig så blind och så övergiven att jag nästan börjar tvivla på riktigt. Fast alltid bara nästan. Det där lilla ljuset blinkar till i precis rätt ögonblick. Tillräkligt för att jag ska rycka upp mig och än en gång fatta att det finns där och att jag tvivlar i onödan. Samtidigt som längtan efter att få vara där i ljuset, efter att ha fått en flyktig aning om det igen, kan göra mig nästan galen.
Jag vill inte vara här. Jo, det vill jag ju egentligen, men ibland är jag så rädd. Den här världen förstår jag mig inte på. Och inget annat heller i och för sig. Jag känner mig fångad i en absurd verklighet som jag själv måste beskriva för att den ska bli verklig, och jag kan inte beskriva den. Jag känner mig kluven ända uppifrån och ner, och kan inte värja mig varken från Gud eller från synden. Jag är så oerhört trött just nu och orkar inte annat än att be att Gud ska hålla mig över ytan så att jag inte drunknar i allt som bara "drabbar" från alla håll.
Och jag skäms över hur jag låter... Jag vet med förnuftet att jag inte har rätt att gnälla såhär. Jag kan inte sätta fingret på något konkret som får mig att vara såhär låg, men idag är jag pytteliten och vill bara ligga i fosterställning och gråta. Men det är ju inte så konstruktivt... Och det är det kanske inte att sitta här heller för all del... Men jag har faktiskt gjort en hel del nytta också idag, trots att jag inte fattar hur det har gått till. (Eller, ööh. Jo... Tack för hjälpen vore nog på sin plats antar jag... Guds närvaro är inte beroende av att jag är medveten om den ju...) Och någonstans vet jag nog också att det är okej ändå. Jag vet att jag har ett eget ansvar och att det handlar om hur jag förhåller mig till det som jag lurar mig att tro bara drabbar. Allt ÄR ju under kontroll och jag ska bara vila lite innan jag tar nya friska tag, så blir allt mycket lättare...
Det bästa med den här dagen är att den snart är slut. (Blä vad jag tycker illa om att vara på sånt här humör, men nu tänker jag gnälla!)
Jag har något konstigt lock för ena örat, som gör att allt jag hör låter dubbelt så högt som vanligt. Jag riktigt känner vibrationerna inuti örat när någon pratar och det gör ont. Jag fryser och är trött och grinig och allt känns faktiskt skitjobbigt just nu. Till och med att gå och lägga mig. Då måste jag ju resa mig upp, gå ner för trappan, klä av mig och lägga mig i en iskall säng. *ryys*
Morgonen idag var riktigt fin i och för sig. Solen lyste redan när jag åkte till skolan, och det hade varit kallt, så luften var sådär härligt krispig och fåglarna sjöng (ett ljud som är allt annat än störande...) I kapellet fick jag tid att be och faktiskt en kort stund hitta skärpa och fokus igen, men lika fort suddas allt ut och blir otydligt på nytt. Det är bara vissheten om att det finns en riktning som gör att jag kan gå. Väldigt ofta känner jag mig vilse och snurrar runt runt i hopp om att få syn på det där lilla flämtande ljuset igen. Jag är så rädd att bli lämnad ensam. Samtidigt vet jag att det inte kommer att ske. Gud överger inte människor. Inte ens mig. Men periodvis känner jag mig så blind och så övergiven att jag nästan börjar tvivla på riktigt. Fast alltid bara nästan. Det där lilla ljuset blinkar till i precis rätt ögonblick. Tillräkligt för att jag ska rycka upp mig och än en gång fatta att det finns där och att jag tvivlar i onödan. Samtidigt som längtan efter att få vara där i ljuset, efter att ha fått en flyktig aning om det igen, kan göra mig nästan galen.
Jag vill inte vara här. Jo, det vill jag ju egentligen, men ibland är jag så rädd. Den här världen förstår jag mig inte på. Och inget annat heller i och för sig. Jag känner mig fångad i en absurd verklighet som jag själv måste beskriva för att den ska bli verklig, och jag kan inte beskriva den. Jag känner mig kluven ända uppifrån och ner, och kan inte värja mig varken från Gud eller från synden. Jag är så oerhört trött just nu och orkar inte annat än att be att Gud ska hålla mig över ytan så att jag inte drunknar i allt som bara "drabbar" från alla håll.
Och jag skäms över hur jag låter... Jag vet med förnuftet att jag inte har rätt att gnälla såhär. Jag kan inte sätta fingret på något konkret som får mig att vara såhär låg, men idag är jag pytteliten och vill bara ligga i fosterställning och gråta. Men det är ju inte så konstruktivt... Och det är det kanske inte att sitta här heller för all del... Men jag har faktiskt gjort en hel del nytta också idag, trots att jag inte fattar hur det har gått till. (Eller, ööh. Jo... Tack för hjälpen vore nog på sin plats antar jag... Guds närvaro är inte beroende av att jag är medveten om den ju...) Och någonstans vet jag nog också att det är okej ändå. Jag vet att jag har ett eget ansvar och att det handlar om hur jag förhåller mig till det som jag lurar mig att tro bara drabbar. Allt ÄR ju under kontroll och jag ska bara vila lite innan jag tar nya friska tag, så blir allt mycket lättare...
Kommentarer
Trackback