som ny
Det snöade imorse. Jag satt i bilen och väntade på en klasskompis som brukar samåka med mig till skolan och idag hade hon försovit sig.
Det gav mig tio minuter under morgonhimlen och evigheten tillbaka inuti. Just där och då i alla fall. Men så är det väl med Gud. Ständigt närvarande i allt, men så ofta fördold eller överröstad av tid och rum, i världen.
Snön smälte långsamt på motorhuven, trots att bilen fortfarande var kall och avstängd. Bara lite värme behövs för att snöflingor ska bli vatten igen. Bara några grader räcker. En liten förändring... Och det är så vackert med snöfall. Det är som om tystnad blir ett ljud i snön. Ett sällsamt kompakt ljud av... frid...?
Inatt somnade jag inte förrän framåt småtimmarna. Ibland dröjer sig bönen kvar, eller håller mig kvar och återkommer envist tills jag släpper allt och låter Gud göra som han vill. Det är nästan jämförbart med en förlossning faktiskt. Det gör så vansinnigt ont och jag tigger om hjälp att ta mig igenom all smärta. Ber att få se konturerna av korset innan jag förgås och så plötsligt är allt bara kärlek och det finns inget att vara rädd för längre...
Och den kraft, som låter liv födas ur liv och fyller det nyfödda barnets lungor med syre, är samma kraft som bär oss genom allt. Bär i bönen, i glädjen och sorgen genom hela livet. Det är Gud. Och jag är så tacksam över att jag får vara med om livet varenda dag.
Fast fattar gör jag ju inte... Men det gör ingenting. En oerhört tung vecka har släppt greppet om mig och jag känner mig flera kilo lättare nu. Jag är trött, men det har varit en fin dag. Lite snö som smälter bort. Lite frisk morgonluft och tidegärden i kapellet tillsammans med andra var en perfekt start på den och inatt tror jag att jag kommer att få sova.
Det gav mig tio minuter under morgonhimlen och evigheten tillbaka inuti. Just där och då i alla fall. Men så är det väl med Gud. Ständigt närvarande i allt, men så ofta fördold eller överröstad av tid och rum, i världen.
Snön smälte långsamt på motorhuven, trots att bilen fortfarande var kall och avstängd. Bara lite värme behövs för att snöflingor ska bli vatten igen. Bara några grader räcker. En liten förändring... Och det är så vackert med snöfall. Det är som om tystnad blir ett ljud i snön. Ett sällsamt kompakt ljud av... frid...?
Inatt somnade jag inte förrän framåt småtimmarna. Ibland dröjer sig bönen kvar, eller håller mig kvar och återkommer envist tills jag släpper allt och låter Gud göra som han vill. Det är nästan jämförbart med en förlossning faktiskt. Det gör så vansinnigt ont och jag tigger om hjälp att ta mig igenom all smärta. Ber att få se konturerna av korset innan jag förgås och så plötsligt är allt bara kärlek och det finns inget att vara rädd för längre...
Och den kraft, som låter liv födas ur liv och fyller det nyfödda barnets lungor med syre, är samma kraft som bär oss genom allt. Bär i bönen, i glädjen och sorgen genom hela livet. Det är Gud. Och jag är så tacksam över att jag får vara med om livet varenda dag.
Fast fattar gör jag ju inte... Men det gör ingenting. En oerhört tung vecka har släppt greppet om mig och jag känner mig flera kilo lättare nu. Jag är trött, men det har varit en fin dag. Lite snö som smälter bort. Lite frisk morgonluft och tidegärden i kapellet tillsammans med andra var en perfekt start på den och inatt tror jag att jag kommer att få sova.
Kommentarer
Trackback