fred
Hon satt och räknade regndropparna som föll mot fönstret. Till att börja med gick det lätt, men det regnade snart så mycket att hon sökte sig med blicken bortom fönstret. Det fanns en trädgård där på andra sidan fönsterrutan och bortanför trädgården träd, några fler hus och en skog. En hel värld fanns där ute, bara en glasruta ifrån henne. Men även om hon gick ut i världen skulle hon komma tillbaka till det här rummet, sitta och drömma med blicken utanför, om hur saker kunde varit.
Hon visste nog att det inte lönade sig att drömma och fundera. Det är något som bara de som redan har det bra kan unna sig tänkte hon, att sitta stilla och fundera över vad de behöver. Leta inuti efter vad som saknas. Vill man förändra saker så är det handling som gäller, men först måste hon ju veta vad hon ville förändra. Vad önskade hon sig egentligen? Vad drömde hon om? Vad ropar hennes innersta efter? Det var inte en trissvinst eller en ny soffa. Hon hade redan allt och behövde inte vara hungrig. Hon hade det bra...
Hon frågade Gud, som vanligt. Gud vet, tänkte hon. Kanske om hon bara tjatar tillräkligt mycket på Gud så kommer han att tröttna och ge henne svaren på något konstigt oväntat sätt, som vanligt. Och som vanligt stannade bönen vid kärleken. Den läkande, livgivande och förlösande kärleken, som kanske är just vad hon längtar efter i rummet bakom fönstret.
Hon ville inget hellre. Hon önskade fred och kärlek inomhus. Inte bara den fred som betyder att det inte är krig, utan den fred som med allt strävar efter respekt och harmoni. Den fred som alltid vill varandras bästa. Den fred som ÄR kärlek. Plötsligt undrade hon för sig själv om hennes önskan var en orimlig dröm. Kanske går det inte att nå dit ens i ett litet hus i ett litet samhälle. Kanske går det inte att nå dit inom sig själv ens. Kanske är fred i dess fullkomlighet något som bara finns hos Gud och kärlek likaså...
Hon såg fortfarande ut genom fönstret. I luften där ute andades människor in och ut luften ur sina lungor. Där såg fler än hon mot himlen just nu och kanske bad också de om fred och kärlek. Där ute, nära och långt härifrån, står hus med människor i och i varje människa finns nog en önskan om att leva gott med andra människor. Och enda vägen till fred är kärlek. I överdos. Genom öppna dammluckor... Men vi förmår inte. Inte hålla fred. Inte älska varandra...
Hon grät nu. Bad om nåden att få bära kärlek ut i världen. Att få bära kärlek ner i källaren i sitt eget hus. Att få läka och befria. Att kunna se på människor på ett sätt som hjälper dem att se på människor med kärlek. Det är att önska sig mycket tänkte hon... Det är att önska sig allt, men hon ville inte nöja sig med mindre.
Hon visste nog att det inte lönade sig att drömma och fundera. Det är något som bara de som redan har det bra kan unna sig tänkte hon, att sitta stilla och fundera över vad de behöver. Leta inuti efter vad som saknas. Vill man förändra saker så är det handling som gäller, men först måste hon ju veta vad hon ville förändra. Vad önskade hon sig egentligen? Vad drömde hon om? Vad ropar hennes innersta efter? Det var inte en trissvinst eller en ny soffa. Hon hade redan allt och behövde inte vara hungrig. Hon hade det bra...
Hon frågade Gud, som vanligt. Gud vet, tänkte hon. Kanske om hon bara tjatar tillräkligt mycket på Gud så kommer han att tröttna och ge henne svaren på något konstigt oväntat sätt, som vanligt. Och som vanligt stannade bönen vid kärleken. Den läkande, livgivande och förlösande kärleken, som kanske är just vad hon längtar efter i rummet bakom fönstret.
Hon ville inget hellre. Hon önskade fred och kärlek inomhus. Inte bara den fred som betyder att det inte är krig, utan den fred som med allt strävar efter respekt och harmoni. Den fred som alltid vill varandras bästa. Den fred som ÄR kärlek. Plötsligt undrade hon för sig själv om hennes önskan var en orimlig dröm. Kanske går det inte att nå dit ens i ett litet hus i ett litet samhälle. Kanske går det inte att nå dit inom sig själv ens. Kanske är fred i dess fullkomlighet något som bara finns hos Gud och kärlek likaså...
Hon såg fortfarande ut genom fönstret. I luften där ute andades människor in och ut luften ur sina lungor. Där såg fler än hon mot himlen just nu och kanske bad också de om fred och kärlek. Där ute, nära och långt härifrån, står hus med människor i och i varje människa finns nog en önskan om att leva gott med andra människor. Och enda vägen till fred är kärlek. I överdos. Genom öppna dammluckor... Men vi förmår inte. Inte hålla fred. Inte älska varandra...
Hon grät nu. Bad om nåden att få bära kärlek ut i världen. Att få bära kärlek ner i källaren i sitt eget hus. Att få läka och befria. Att kunna se på människor på ett sätt som hjälper dem att se på människor med kärlek. Det är att önska sig mycket tänkte hon... Det är att önska sig allt, men hon ville inte nöja sig med mindre.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Det faller en tår också från mig när jag läser om din önskan...den liknar så mycket min ständiga önskan om att få användas av livet, för att samverka med andra, för det gemensammas bästa... en värld i villkorslös kärlek!!!
Trackback