flumvarning
Söndag igen. Palmsöndagen. Glädje på ett lite annorlunda sätt. Jesus rider in i Jerusalem, helt viss om vad som väntar, men ingen annan förstår. Jublande glädje över att han kommer till staden. Men ganska dubbelt på något sätt. Nu kommer stilla veckan och det brukar vara lite upp och ner för mig. Liv och död. Glädje och sorg. Guds rike här i tiden och dess fullbordan när Jesus kommer tillbaka. Tänk om fullkomligheten ändå är här parallellt med vår verklighet och det är upp till oss att bara öppna tillräkligt många dörrar så att det inte längre finns någon återvändo annat än att det sker, det som skall ske.
Predikan idag var också helt fantastisk. En spark i baken och en pinsam visshet om hur mycket som går mig förbi av vad Gud säger. Idag skulle jag läsa förbönen efter predikan. Det var inte läge att riva muren (som episteltexten idag beskrev) och ta in det som jag antar jag borde tagit emot direkt i gudstjänsten, för då hade jag väl... Ja, vaddå? Börjat gråta som jag gör för minsta lilla för tillfället och inte kunnat dölja det. Riskerat att någon frågat på allvar hur det är och med försvaren nere råkat säga att det inte är julgransplundring och klackarna i taket just idag... Det är ju hela tiden jag själv som bygger och bygger på den där muren och inte låter den förbli nerriven.
Det var ungefär det jag behövde höra tror jag. Att det som syns inte nödvändigtvis visar vad som finns. Vitkalkade gravar... *aaah* Vad är äkta i en människa? Vi bestämmer ju själva hur vi vill se ut att vi mår, i alla fall till stor del och jag tror att det kanske är helt nödvändigt. Vem kan (över)leva utan masker och försvar? Och hur mycket stänger vi egentligen in oss i oss själva för att hålla andra människor på avstånd?
Jag skulle vilja vara ensam en hel dag. I alla fall ha tid att ta en lång promenad i naturen och rensa ut ordentligt. Jag är, med kort minneslucka pga sjukdom, fortfarande lika splittrad. Om inte mer... Jag missade ett prov, som jag varken kunde plugga färdigt till eller skriva när jag var dålig. Jag har tusen smågrejer som ska fixas och jag känner mig smått förlamad faktiskt. Jag måste lära mig att prioritera. Jag måste verkligen det...
Och tänk om jag kunde låta bli att tänka så förtvivlat mycket på sånt som ligger längst ut, så nära gränsen för galenskap att jag borde ha bättre vett än att promenera där... *suck* Jag är en konstig människa...
Predikan idag var också helt fantastisk. En spark i baken och en pinsam visshet om hur mycket som går mig förbi av vad Gud säger. Idag skulle jag läsa förbönen efter predikan. Det var inte läge att riva muren (som episteltexten idag beskrev) och ta in det som jag antar jag borde tagit emot direkt i gudstjänsten, för då hade jag väl... Ja, vaddå? Börjat gråta som jag gör för minsta lilla för tillfället och inte kunnat dölja det. Riskerat att någon frågat på allvar hur det är och med försvaren nere råkat säga att det inte är julgransplundring och klackarna i taket just idag... Det är ju hela tiden jag själv som bygger och bygger på den där muren och inte låter den förbli nerriven.
Det var ungefär det jag behövde höra tror jag. Att det som syns inte nödvändigtvis visar vad som finns. Vitkalkade gravar... *aaah* Vad är äkta i en människa? Vi bestämmer ju själva hur vi vill se ut att vi mår, i alla fall till stor del och jag tror att det kanske är helt nödvändigt. Vem kan (över)leva utan masker och försvar? Och hur mycket stänger vi egentligen in oss i oss själva för att hålla andra människor på avstånd?
Jag skulle vilja vara ensam en hel dag. I alla fall ha tid att ta en lång promenad i naturen och rensa ut ordentligt. Jag är, med kort minneslucka pga sjukdom, fortfarande lika splittrad. Om inte mer... Jag missade ett prov, som jag varken kunde plugga färdigt till eller skriva när jag var dålig. Jag har tusen smågrejer som ska fixas och jag känner mig smått förlamad faktiskt. Jag måste lära mig att prioritera. Jag måste verkligen det...
Och tänk om jag kunde låta bli att tänka så förtvivlat mycket på sånt som ligger längst ut, så nära gränsen för galenskap att jag borde ha bättre vett än att promenera där... *suck* Jag är en konstig människa...
Kommentarer
Trackback