midsommarkväll
Jag som skulle ha datoruppehåll sitter redan här igen. Fast det finns inte mycket annat att göra just nu faktiskt. Vi är i sommarstugan, och barnen sover. Huset är stort - ett gammalt församlingshem på 300 kvadrat - och sovrummet är på övervåningen. Alltså bjöd jag godnatt och stannade kvar här uppe medan maken sitter nere och pratar. Svärfar spelar dragspel, jag sitter och tittar ut på sommarhimlen i skenet av datorn och ett stearinljus. Det är inte riktigt mörkt ännu... Vet inte om det blir riktigt mörkt alls. Vi har uppehållsväder nu, men det är inte klar himmel.
Jag var ute i regnet förut för att plocka lite blommor. Det var härligt att få en stund för mig själv!
Gummistövlarna hade jag inte med mig, men det är varmt. Jag gick i sandaler och t-shirt, och frös inte fast det regnade ordentligt.
Kyrkan är öppen här. Dörren står på glänt mellan klockan nio och tre varje dag, i alla fall under sommaren. Jag har aldrig sett någon där, men det hör kanske inte till saken. Jag tycker det är trevligt med öppna kyrkor. Idag var det särskilt skönt att kunna gå in i stillheten. Det var så tyst. Helt underbart att inte höra ett enda ljud. Inte ens regnet hördes... Jag tänkte på Elia, som hörde Gud i en stilla susning. Jag har fått berättat för mig att översättningen från hebreiska lika gärna kunde varit "i ljudet av en tystnad" och där idag i en tom kyrka var ljudet av en tystnad väldigt tydligt...
Jag tände ett ljus, men satte mig inte ner i en bänk. Ville inte blöta ner eller skräpa ner med blommorna jag hade plockat, men jag dröjde mig kvar. Jag ville bara vara där, inte gå ut, aldrig mer gå därifrån. En helig stund.
Fast jag tackade och gick ut genom dörren ändå sen. Evigheten är inte för evigt här på jorden, och det är väl som det skall antar jag. Gud lät mig bära ljudet av tystnaden innuti på vägen hem, och i diket växte vallmo och prästkragar som påminner om allt gott vi omges av här. Jag bar ju Guds gåvor i handen rent fysiskt redan innan jag gick in i kyrkan liksom, men jag var för nära för att se. Så är det ofta...
Jag var ute i regnet förut för att plocka lite blommor. Det var härligt att få en stund för mig själv!
Gummistövlarna hade jag inte med mig, men det är varmt. Jag gick i sandaler och t-shirt, och frös inte fast det regnade ordentligt.
Kyrkan är öppen här. Dörren står på glänt mellan klockan nio och tre varje dag, i alla fall under sommaren. Jag har aldrig sett någon där, men det hör kanske inte till saken. Jag tycker det är trevligt med öppna kyrkor. Idag var det särskilt skönt att kunna gå in i stillheten. Det var så tyst. Helt underbart att inte höra ett enda ljud. Inte ens regnet hördes... Jag tänkte på Elia, som hörde Gud i en stilla susning. Jag har fått berättat för mig att översättningen från hebreiska lika gärna kunde varit "i ljudet av en tystnad" och där idag i en tom kyrka var ljudet av en tystnad väldigt tydligt...
Jag tände ett ljus, men satte mig inte ner i en bänk. Ville inte blöta ner eller skräpa ner med blommorna jag hade plockat, men jag dröjde mig kvar. Jag ville bara vara där, inte gå ut, aldrig mer gå därifrån. En helig stund.
Fast jag tackade och gick ut genom dörren ändå sen. Evigheten är inte för evigt här på jorden, och det är väl som det skall antar jag. Gud lät mig bära ljudet av tystnaden innuti på vägen hem, och i diket växte vallmo och prästkragar som påminner om allt gott vi omges av här. Jag bar ju Guds gåvor i handen rent fysiskt redan innan jag gick in i kyrkan liksom, men jag var för nära för att se. Så är det ofta...
Kommentarer
Trackback