synd
är det som står ivägen mellan oss och Gud...
Men exakt vad som är synd, och vad som är dåligt samvete eller skam eller något annat är kanske inte helt lätt att hålla isär alla gånger.
Är det något skamligt att vara en syndare? Jag tycker inte det? Älskar man Gud på fel sätt om man anser sig vara "liten syndig människa"? (och det menar jag inte som något negativt, utan som något vi får leva med för det är sådana vi är jämfört med Gud.)
Är det mitt sätt att uttrycka det på som klingar i moll? Är synd ett "fult" ord idag? Varför?
För mig betyder inte synden att jag ser ner på mig själv, utan snarare i så fall att jag ser upp till Gud. Jag vet att Gud älskar mig trots mina fel och brister, och jag vet att Gud förlåter mig för att jag ständigt misslyckas med att leva ett liv i äkta kärlek till Gud mina medmänniskor och mig själv. Men jag ser inte ner på mig själv, tror jag inte i alla fall. Jag försöker verkligen att vara nöjd och glad och stolt över den jag är, men brister naturligtvis även där ibland (och det är väl också en synd antar jag, men men...)
Är det så att man för att "älska Gud på rätt sätt" ska förneka att vi som människor inte förmår att leva ett liv utan synd? Eller är det att älska Gud på rätt sätt att rycka på axlarna åt våra fel och brister och utbrista i någon klyscha "man är ju inte mer än människa"?
Min tro är att Gud är stor och vi är helt beroende av Guds nåd - dagligen. Vi är oändligt värdefulla och älskade av Gud, trots att vi inte lever ett perfekt liv helt enligt Guds vilja. Det vi kan göra är att försöka och försöka och anstränga oss att göra gott, men acceptera att vi behöver Guds förlåtelse ständigt eftersom vi inte ens ser allt skräp som står ivägen mellan oss och Gud - som de små syndiga människor vi är... *s* Men från det till att slå sig själv på käften tycker jag steget är långt. Kan man inte älska sig själv och samtidigt erkänna att man inte är perfekt. För mig är det en förutsättning för att kunna älska någon alls. Ingen är perfekt, och det är så skönt att slippa känna sig misslyckad och fel bara för att man inte är perfekt. Gud älskar oss ändå, så då kan vi väl också göra det - med alla våra fel och tillkortakommanden. Vi behöver inte förklara bort dem, eller skylla dem på andra. Vi får lov att vara trasiga och ändå tycka att vi är helt okej!
Äsch... En vecka till av diskussioner och tankar har gått, och det är jättespännande, men just det här hakade jag upp mig på lite...
Men exakt vad som är synd, och vad som är dåligt samvete eller skam eller något annat är kanske inte helt lätt att hålla isär alla gånger.
Är det något skamligt att vara en syndare? Jag tycker inte det? Älskar man Gud på fel sätt om man anser sig vara "liten syndig människa"? (och det menar jag inte som något negativt, utan som något vi får leva med för det är sådana vi är jämfört med Gud.)
Är det mitt sätt att uttrycka det på som klingar i moll? Är synd ett "fult" ord idag? Varför?
För mig betyder inte synden att jag ser ner på mig själv, utan snarare i så fall att jag ser upp till Gud. Jag vet att Gud älskar mig trots mina fel och brister, och jag vet att Gud förlåter mig för att jag ständigt misslyckas med att leva ett liv i äkta kärlek till Gud mina medmänniskor och mig själv. Men jag ser inte ner på mig själv, tror jag inte i alla fall. Jag försöker verkligen att vara nöjd och glad och stolt över den jag är, men brister naturligtvis även där ibland (och det är väl också en synd antar jag, men men...)
Är det så att man för att "älska Gud på rätt sätt" ska förneka att vi som människor inte förmår att leva ett liv utan synd? Eller är det att älska Gud på rätt sätt att rycka på axlarna åt våra fel och brister och utbrista i någon klyscha "man är ju inte mer än människa"?
Min tro är att Gud är stor och vi är helt beroende av Guds nåd - dagligen. Vi är oändligt värdefulla och älskade av Gud, trots att vi inte lever ett perfekt liv helt enligt Guds vilja. Det vi kan göra är att försöka och försöka och anstränga oss att göra gott, men acceptera att vi behöver Guds förlåtelse ständigt eftersom vi inte ens ser allt skräp som står ivägen mellan oss och Gud - som de små syndiga människor vi är... *s* Men från det till att slå sig själv på käften tycker jag steget är långt. Kan man inte älska sig själv och samtidigt erkänna att man inte är perfekt. För mig är det en förutsättning för att kunna älska någon alls. Ingen är perfekt, och det är så skönt att slippa känna sig misslyckad och fel bara för att man inte är perfekt. Gud älskar oss ändå, så då kan vi väl också göra det - med alla våra fel och tillkortakommanden. Vi behöver inte förklara bort dem, eller skylla dem på andra. Vi får lov att vara trasiga och ändå tycka att vi är helt okej!
Äsch... En vecka till av diskussioner och tankar har gått, och det är jättespännande, men just det här hakade jag upp mig på lite...
Kommentarer
Trackback