stilla
Jag fick tid att gå till bryggan. Tid att vara i naturen, tid att vara tacksam. Solen lyste och vattnet var stilla. Då och då föll ett löv, och flöt iväg långsamt...
Allt har gått så fort i ett par dagar. Det kändes som tiden ställde in sig rätt igen när jag fick fästa blicken vid stranden och inte behövde titta på klockan.
Jag hade ingen anledning att skynda mig någonstans.
När allt är sådär kristallklart, när jag känner att jag är helt fri och glädjen bara bubblar så blir jag passiv. Fast det känns som jag skulle vilja dansa och skratta och jag vet inte vad så fastnar jag och bara förundras. Gråtande på knä och undrar varför jag blir förvånad. Överraskad och ändå tillbaka liksom, och förstår att jag verkligen inte förstår något alls att tala om...
Kommentarer
Trackback