stranden
Jag känner mig lite ensam, faktiskt. Ibland gör jag det, fast jag är omgiven av människor och egentligen är allt annat än ensam... Konstigt minsann.
Det är nog kanske trötthet, och att tempot fortfarande är högt. Jag har dåligt samvete över att jag är så dålig på att höra av mig till mina vänner, och inte tar riktigt vara på de tillfällen då det faktiskt finns tid att skicka iväg ett mail, eller ringa ett samtal. Nu t.ex. sitter jag här och spenderar tid, på ingen annan än mig själv, fast jag nog egentligen borde göra något annat än att gnälla i cyberspace. Men just nu orkar jag inte. Jag försökte sätta mig med en av mina böcker som jag knappt haft tid att öppna sedan jag köpte den för flera veckor sen, men den kräver viss skärpa tror jag, och jag är inte skarp just nu. Bara lättrörd och flummig.
Ibland tänker jag mig livet som en strand, och Gud som vattnet som sköljer över sanden. När det är vindstilla är jag skarp. Då kan jag ta tag i saker och vara rationell, tänka tankar färdigt och titta ut över vattnet och vila där med blicken. Men när det blåser spolas allt jag ritar i sanden bort av varje våg. Gud är så tydlig, och jag kan inte värja mig. Inte bygga några sandslott eller murar. De rasar hela tiden och saker från havets botten kan spolas upp.
Just nu blåser det, tror jag. Jag brukar säga att jag gillar väder med attityd, för då lägger man märke till naturens krafter, och jag har nog inte ändrat mig för all del, men det vore skönt med lite vila nu. Jag känner mig sårbar och förvirrad, och lite ensam i blåsten. Jag vill inte värja mig mot Gud, men känner att jag försöker göra det ändå när vågorna går höga. Jag är en fegis. Så är det. Jag är rädd för att spolas av stranden om jag slappnar av. Gud är stor liksom... och jag är liten. Men det är frestande att bara lägga mig ner och låta vågorna ta mig med ut på havet. Våga lite, som omväxling... våga haha, det blev ju riktigt roligt :-)
Bla bla bla...
Det är nog kanske trötthet, och att tempot fortfarande är högt. Jag har dåligt samvete över att jag är så dålig på att höra av mig till mina vänner, och inte tar riktigt vara på de tillfällen då det faktiskt finns tid att skicka iväg ett mail, eller ringa ett samtal. Nu t.ex. sitter jag här och spenderar tid, på ingen annan än mig själv, fast jag nog egentligen borde göra något annat än att gnälla i cyberspace. Men just nu orkar jag inte. Jag försökte sätta mig med en av mina böcker som jag knappt haft tid att öppna sedan jag köpte den för flera veckor sen, men den kräver viss skärpa tror jag, och jag är inte skarp just nu. Bara lättrörd och flummig.
Ibland tänker jag mig livet som en strand, och Gud som vattnet som sköljer över sanden. När det är vindstilla är jag skarp. Då kan jag ta tag i saker och vara rationell, tänka tankar färdigt och titta ut över vattnet och vila där med blicken. Men när det blåser spolas allt jag ritar i sanden bort av varje våg. Gud är så tydlig, och jag kan inte värja mig. Inte bygga några sandslott eller murar. De rasar hela tiden och saker från havets botten kan spolas upp.
Just nu blåser det, tror jag. Jag brukar säga att jag gillar väder med attityd, för då lägger man märke till naturens krafter, och jag har nog inte ändrat mig för all del, men det vore skönt med lite vila nu. Jag känner mig sårbar och förvirrad, och lite ensam i blåsten. Jag vill inte värja mig mot Gud, men känner att jag försöker göra det ändå när vågorna går höga. Jag är en fegis. Så är det. Jag är rädd för att spolas av stranden om jag slappnar av. Gud är stor liksom... och jag är liten. Men det är frestande att bara lägga mig ner och låta vågorna ta mig med ut på havet. Våga lite, som omväxling... våga haha, det blev ju riktigt roligt :-)
Bla bla bla...
Kommentarer
Postat av: *Tovan
Haha, där sitter du och tror att du bara spenderar tid på dej själv, och här sitter jag och är glad för att du spenderade tid på mej! För din blogg var precis vad jag behövde. Kram!
Trackback