mitt liv som ett hus
en uppgift från skolan, att beskriva mitt liv som om det vore ett hus. Svårt, men roligt :-)
********************
Mitt liv som ett hus
Mitt livs hus ligger mitt i naturen. Jag kom hit på en solig grusväg, kantad av gamla stabila lindar. Jag minns inte hur det såg ut längs vägen, men allén ser jag från trädgården, och det är enda vägen som leder hit där jag bor. Jag minns inte varifrån jag kom, men jag längtar tillbaka ibland. Fast jag vill bo här i mitt hus i många år till. Jag trivs väldigt bra här, och jag har nog inte ens varit i alla rum ännu...
Det är svårt att beskriva mitt hus. Det finns så många rum här, och jag hittar inte själv bland alla valv och stora salar, mörka korridorer, trappor och små underliga rum fulla av speglar och tavlor med abstrakt konst på väggarna. Det är Gud som har byggt huset, och som bor här med mig. Det är bara Gud som hittar exakt, och han är ganska hemlighetsfull av sig.
Men här finns välkända rum också, helt vanliga rum dit människor kan få komma på besök. Hallen är det första man ser hemma hos mig. Där är det ibland lite rörigt, men det får folk ta för vad det är. I hallen är jag artig och saklig. Lämnar inte ut mig, men avvisar ingen som fryser och behöver komma in och värma sig lite, eller bara undrar hur mycket klockan är.
Köket är stort, och glatt. Det är liv och rörelse där och ofta smulor på golvet eftersom det nästan alltid är någon på besök som äter middag hos mig, och inte alla har bordsskick. Fina middagar äter jag i ett annat rum, i köket är det vardagsmat, småprat och samtal med yviga gester. I köket har jag mina vänner. De som gått igenom hallen, och som inte blev avskräckta av röran utan tackade ja till en kopp te.
Vardagsrummet hittar jag också lätt till. Man går igenom köket, och hamnar där när man har tid eller lust att bara ta det lugnt utan att göra något speciellt. Där är i vardagsrummet jag brukar umgås med familjen och mina allra närmaste vänner. Om det sitter någon i soffan i mitt vardagsrum så är det någon som står mig nära. Någon som kan dela tystnad med mig utan att det känns jobbigt. Någon som trivs i mitt hus och som inte reser sig upp och går ifrån mig ifall samtalen blir svåra, utan stannar kvar, lånar en filt och lägger fötterna på bordet.
Hallen, köket och vardagsrummet delar jag med min familj. De har egna ingångar dit från sina egna hus, men dessa rum är våra gemensamma.
In i biblioteket får min make följa med ibland, dit släpper jag verkligen inte vem som helst, och inte ens mina närmaste vänner har varit där. Där går samtalen på djupet. Där finns inget fönster. Där kan jag vara säker på att ingen annan ser och hör vad jag visar och berättar. Det som sägs i biblioteket stannar där. Smärta, trasighet, rädsla och sådant som ingen annan vet om mig, viskar jag i biblioteket. Där är jag ofta ensam med Gud, och därifrån brukar Gud ta mig med till nya fantastiska rum. Jag vågar inte gå vidare från biblioteket själv, längre än dit hittar jag inte på egen hand... I biblioteket finns alla möjliga böcker. Ritningarna till mitt hus finns där i en hylla, men de är komplicerade och jag kan inte tyda dem.
********************
Mitt liv som ett hus
Mitt livs hus ligger mitt i naturen. Jag kom hit på en solig grusväg, kantad av gamla stabila lindar. Jag minns inte hur det såg ut längs vägen, men allén ser jag från trädgården, och det är enda vägen som leder hit där jag bor. Jag minns inte varifrån jag kom, men jag längtar tillbaka ibland. Fast jag vill bo här i mitt hus i många år till. Jag trivs väldigt bra här, och jag har nog inte ens varit i alla rum ännu...
Det är svårt att beskriva mitt hus. Det finns så många rum här, och jag hittar inte själv bland alla valv och stora salar, mörka korridorer, trappor och små underliga rum fulla av speglar och tavlor med abstrakt konst på väggarna. Det är Gud som har byggt huset, och som bor här med mig. Det är bara Gud som hittar exakt, och han är ganska hemlighetsfull av sig.
Men här finns välkända rum också, helt vanliga rum dit människor kan få komma på besök. Hallen är det första man ser hemma hos mig. Där är det ibland lite rörigt, men det får folk ta för vad det är. I hallen är jag artig och saklig. Lämnar inte ut mig, men avvisar ingen som fryser och behöver komma in och värma sig lite, eller bara undrar hur mycket klockan är.
Köket är stort, och glatt. Det är liv och rörelse där och ofta smulor på golvet eftersom det nästan alltid är någon på besök som äter middag hos mig, och inte alla har bordsskick. Fina middagar äter jag i ett annat rum, i köket är det vardagsmat, småprat och samtal med yviga gester. I köket har jag mina vänner. De som gått igenom hallen, och som inte blev avskräckta av röran utan tackade ja till en kopp te.
Vardagsrummet hittar jag också lätt till. Man går igenom köket, och hamnar där när man har tid eller lust att bara ta det lugnt utan att göra något speciellt. Där är i vardagsrummet jag brukar umgås med familjen och mina allra närmaste vänner. Om det sitter någon i soffan i mitt vardagsrum så är det någon som står mig nära. Någon som kan dela tystnad med mig utan att det känns jobbigt. Någon som trivs i mitt hus och som inte reser sig upp och går ifrån mig ifall samtalen blir svåra, utan stannar kvar, lånar en filt och lägger fötterna på bordet.
Hallen, köket och vardagsrummet delar jag med min familj. De har egna ingångar dit från sina egna hus, men dessa rum är våra gemensamma.
In i biblioteket får min make följa med ibland, dit släpper jag verkligen inte vem som helst, och inte ens mina närmaste vänner har varit där. Där går samtalen på djupet. Där finns inget fönster. Där kan jag vara säker på att ingen annan ser och hör vad jag visar och berättar. Det som sägs i biblioteket stannar där. Smärta, trasighet, rädsla och sådant som ingen annan vet om mig, viskar jag i biblioteket. Där är jag ofta ensam med Gud, och därifrån brukar Gud ta mig med till nya fantastiska rum. Jag vågar inte gå vidare från biblioteket själv, längre än dit hittar jag inte på egen hand... I biblioteket finns alla möjliga böcker. Ritningarna till mitt hus finns där i en hylla, men de är komplicerade och jag kan inte tyda dem.
Kommentarer
Trackback