äntligen måndag?
Okej... Det är måndag. Första dagen på höstlovet, och Herre förbarma dig!
Om jag ska försöka sammanfatta lite av mina tankar just nu så kan jag säga att predikan igår satt där den skulle, speciellt idag när jag har varit fast i ett parhus med tre osnutna ungar som till och från har gjort allt för att sabba för varandra och jag har kännt mig som hon som stod mitt i korselden och försökte "finnas till för andra" och dessutom finna glädje i umgänget. Jag ville helst stänga in dem i varsitt madrasserat rum och råka tappa bort nycklarna tillslut, men nu är det kväll och dagen har faktiskt inte bara varit jobbig utan vi har haft riktigt trevligt mellan varven också...
Nä, men vad jag sitter och funderar på är faktiskt just det med att finnas till för andra. Jag tror nämligen att det är så att det är lätt att bli självcentrerad och bara fokusera på vad jag önskar och mår bra av, medan nyckeln till glädje och frihet är att tänka helt annorlunda och helt vända sig utåt mot alla andra människor och vara öppen för vad de behöver och mår bra av.
Jag blir så innerligt trött på mig själv när jag märker att jag är snäv: hör "oljuden" och tycker det är jobbigt, utan att reflektera över varför barnen kan tänkas vara ur balans, och fundera på om det inte är minst lika jobbigt att vara liten och frustrerad. Det är inte förrän fokus hamnar där det ska vara som jag står ut med oljuden och kan hjälpa till att få slut på dem. Försöker jag gå in och göra något i barnens konflikt för min egen skull så kan jag vara säker på att jag bara gör saken värre. Det är när jag finns för deras skull som något kan ordna sig, och då skäms jag och undrar hur i hela friden jag kan hamna så fel precis hela tiden. Ego!
Jesus är ganska hård ibland. Han tjatar på oss om att vi ska se våra medmänniskors behov, att vi ska älska vår nästa, att vi ska ta bort bjälken ur vårt eget öga innan vi kan ta bort grandet i vår broders. Han säger åt oss att inte döma, utan frikänna, så ska vi bli frikända.
Jesus frågar "varför säger ni Herre Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?"
Ja, men hur? Hur ska han få mig att förstå att jag också mår bäst av att vända mig bort från egot?
Jag får väl försöka vara som ett barn, fast det också är svårt. Alltså, varför ska det vara så svårt för? Och varför frågar jag varför när jag inte varken vill ha eller kan få svar på det jag undrar? Skit samma! Barn gör inte som man säger. Inte mina barn i alla fall. Barn gör (förhoppningsvis) som man gör. Det sägs att det är så, och chanserna ökar ju definitivt att få barnen att göra som jag vill ifall jag själv föregår med gott exempel.
Jesus visar oss hur han förväntar sig att vi ska agera i olika situationer. Följ mig. Jag har gett er ett exempel. Ta på er mitt ok och lär av mig.
Vart jag än vänder mig så får jag försöka att vara vänd mot Jesus. Det är min enda chans. Och inför varje val kan jag försöka tänka på att det jag gör och säger, kommer att beröra både mig själv och andra. I varje människa jag möter får jag försöka se Gud själv, och fundera på om jag genom mitt sätt att bemöta andra gör det möjligt för andra att se Guds avbild i mig.
Aj... Idag har jag varit en ovanligt smutsig spegelbild tror jag. Jag har varit grinig och trött och håglös och mest bara längtat till kvällen. Nu är det kväll, som sagt, och här sitter jag och behöver be och bekänna... Så, nu blir det inte mer bloggat den här gången!
Adjö
Om jag ska försöka sammanfatta lite av mina tankar just nu så kan jag säga att predikan igår satt där den skulle, speciellt idag när jag har varit fast i ett parhus med tre osnutna ungar som till och från har gjort allt för att sabba för varandra och jag har kännt mig som hon som stod mitt i korselden och försökte "finnas till för andra" och dessutom finna glädje i umgänget. Jag ville helst stänga in dem i varsitt madrasserat rum och råka tappa bort nycklarna tillslut, men nu är det kväll och dagen har faktiskt inte bara varit jobbig utan vi har haft riktigt trevligt mellan varven också...
Nä, men vad jag sitter och funderar på är faktiskt just det med att finnas till för andra. Jag tror nämligen att det är så att det är lätt att bli självcentrerad och bara fokusera på vad jag önskar och mår bra av, medan nyckeln till glädje och frihet är att tänka helt annorlunda och helt vända sig utåt mot alla andra människor och vara öppen för vad de behöver och mår bra av.
Jag blir så innerligt trött på mig själv när jag märker att jag är snäv: hör "oljuden" och tycker det är jobbigt, utan att reflektera över varför barnen kan tänkas vara ur balans, och fundera på om det inte är minst lika jobbigt att vara liten och frustrerad. Det är inte förrän fokus hamnar där det ska vara som jag står ut med oljuden och kan hjälpa till att få slut på dem. Försöker jag gå in och göra något i barnens konflikt för min egen skull så kan jag vara säker på att jag bara gör saken värre. Det är när jag finns för deras skull som något kan ordna sig, och då skäms jag och undrar hur i hela friden jag kan hamna så fel precis hela tiden. Ego!
Jesus är ganska hård ibland. Han tjatar på oss om att vi ska se våra medmänniskors behov, att vi ska älska vår nästa, att vi ska ta bort bjälken ur vårt eget öga innan vi kan ta bort grandet i vår broders. Han säger åt oss att inte döma, utan frikänna, så ska vi bli frikända.
Jesus frågar "varför säger ni Herre Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?"
Ja, men hur? Hur ska han få mig att förstå att jag också mår bäst av att vända mig bort från egot?
Jag får väl försöka vara som ett barn, fast det också är svårt. Alltså, varför ska det vara så svårt för? Och varför frågar jag varför när jag inte varken vill ha eller kan få svar på det jag undrar? Skit samma! Barn gör inte som man säger. Inte mina barn i alla fall. Barn gör (förhoppningsvis) som man gör. Det sägs att det är så, och chanserna ökar ju definitivt att få barnen att göra som jag vill ifall jag själv föregår med gott exempel.
Jesus visar oss hur han förväntar sig att vi ska agera i olika situationer. Följ mig. Jag har gett er ett exempel. Ta på er mitt ok och lär av mig.
Vart jag än vänder mig så får jag försöka att vara vänd mot Jesus. Det är min enda chans. Och inför varje val kan jag försöka tänka på att det jag gör och säger, kommer att beröra både mig själv och andra. I varje människa jag möter får jag försöka se Gud själv, och fundera på om jag genom mitt sätt att bemöta andra gör det möjligt för andra att se Guds avbild i mig.
Aj... Idag har jag varit en ovanligt smutsig spegelbild tror jag. Jag har varit grinig och trött och håglös och mest bara längtat till kvällen. Nu är det kväll, som sagt, och här sitter jag och behöver be och bekänna... Så, nu blir det inte mer bloggat den här gången!
Adjö
Kommentarer
Trackback