Detta släkte som inte vill tro
Mark 9:14-29
Lärjungarna kunde inte driva ut en stum ande ur en pojke, och Jesus blir lite trött... Pojkens far bad Jesus om hjälp, både med sin son och med sin egen tro. "Jag tror. Hjälp min otro!"
Utbrister pojkens far, och jag tycker det är ett helt underbart uttryck.
Men jag fattar inte... Det är nog därför jag lockas att läsa om och om igen, för att jag fascineras av att det är så svårtolkat. Det känns som det borde säga något viktigt, men jag hittar inget som direkt blir ett utropstecken för mig. Jag bara undrar en massa... Jag ska nog se om jag inte kan investera i någon kommentarsbok vid tillfälle...
"Den sorten kan bara drivas ut med bön." svarar Jesus när lärjungarna frågar varför de inte kunde bota pojken. Jag undrar:
Var det något väldigt speciellt som plågade pojken, eller är Jesus sarkastisk? Bad inte lärjungarna om Guds hjälp?
Berodde det på att lärjungarna, eller folket runt pojken inte trodde att de skulle lyckas, att de inte heller lyckades? Var de för teoretiska och för insyltade i teologiska diskussioner med de skriftlärda för att kunna samla sig inför uppgiften att driva ut demonen?
Pappans lilla tillägg "... om du kan", skulle det ha uteblivit om inte lärjungarna försökt innan Jesus dök upp?
Säger allt det här något om min tro? Drar jag saker för många varv själv
innan jag lämnar det till Gud för utredning eller bordläggning? Är jag för angelägen att göra en hållbar kalkyl över hur ett problem ska lösas innan jag vågar försöka ens med Guds hjälp? Borde lärjungarna litat på sin förmåga istället för att rådgöra med skriftlärda om hur de ev. skulle bära sig åt, göra och säga när de skulle hjälpa pojken?
"Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." säger Jesus helt självklart, och jag önskar jag vore där och fick höra hans tonfall. Sa han det med glimten i ögat, för att göra människorna uppmärksamma på att de faktiskt inte var helt övertygade ens när han stod där mitt framför ögonen på dem. Lät han besviken? Irriterad? Uppgiven? Uppfodrande?
Bibeln blir aldrig tråkig!
Lärjungarna kunde inte driva ut en stum ande ur en pojke, och Jesus blir lite trött... Pojkens far bad Jesus om hjälp, både med sin son och med sin egen tro. "Jag tror. Hjälp min otro!"
Utbrister pojkens far, och jag tycker det är ett helt underbart uttryck.
Men jag fattar inte... Det är nog därför jag lockas att läsa om och om igen, för att jag fascineras av att det är så svårtolkat. Det känns som det borde säga något viktigt, men jag hittar inget som direkt blir ett utropstecken för mig. Jag bara undrar en massa... Jag ska nog se om jag inte kan investera i någon kommentarsbok vid tillfälle...
"Den sorten kan bara drivas ut med bön." svarar Jesus när lärjungarna frågar varför de inte kunde bota pojken. Jag undrar:
Var det något väldigt speciellt som plågade pojken, eller är Jesus sarkastisk? Bad inte lärjungarna om Guds hjälp?
Berodde det på att lärjungarna, eller folket runt pojken inte trodde att de skulle lyckas, att de inte heller lyckades? Var de för teoretiska och för insyltade i teologiska diskussioner med de skriftlärda för att kunna samla sig inför uppgiften att driva ut demonen?
Pappans lilla tillägg "... om du kan", skulle det ha uteblivit om inte lärjungarna försökt innan Jesus dök upp?
Säger allt det här något om min tro? Drar jag saker för många varv själv
innan jag lämnar det till Gud för utredning eller bordläggning? Är jag för angelägen att göra en hållbar kalkyl över hur ett problem ska lösas innan jag vågar försöka ens med Guds hjälp? Borde lärjungarna litat på sin förmåga istället för att rådgöra med skriftlärda om hur de ev. skulle bära sig åt, göra och säga när de skulle hjälpa pojken?
"Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." säger Jesus helt självklart, och jag önskar jag vore där och fick höra hans tonfall. Sa han det med glimten i ögat, för att göra människorna uppmärksamma på att de faktiskt inte var helt övertygade ens när han stod där mitt framför ögonen på dem. Lät han besviken? Irriterad? Uppgiven? Uppfodrande?
Bibeln blir aldrig tråkig!
Kommentarer
Trackback