lite vakum i väntan
"Det fungerar inte"
Just nu (igen) beskriver de tre orden situationen i en lågstadieklass. Det fungerar inte. Så många människor berörs av ett "inte" och många känner sig frustrerade.
Det är något som fattas, eller något som felar. Något som inte är bra. Men vad situationen kräver är det ingen av oss som har lyckats förstå.
En sjuårig pojke fungerar inte enligt handboken. Han lider, klasskompisar lider, personal känner sig maktlös och "inte" beskriver ganska bra hur pojkens familj mår just nu. Vi mår inte, varken bra eller dåligt egentligen, men vi letar vidare...
Han är så otroligt begåvad på vissa områden. Han är blixtsnabb på att knäcka koder och spöar upp mig i backgammon och shack som ingenting. Han kan föra långa teoretiska resonemang och dra tankar långt längre än många andra i sin ålder, men han kan inte ta resonemangen in i verkligheten. Han vet och förstår, i teorin. Men i praktiken, i ilska vanmakt och frustration, går han över gräns efter gräns, och spärrarna slår inte ifrån. Trots att han vet, både innan och efter ett utbrott, var gränsrena går så forcerar han dem med våld om så nödvändigt, när han är mitt i stormen. Då är han inte kontaktbar. Då blir människor rädda för vad som kan hända. De andra barnens säkerhet hänger på om pojken med de ledsna ögonen håller ihop hela skoldagen eller bryter ihop innan mamma kommer och tar honom därifrån.
Krismöte? Vad hjälper det att vuxna pratar om honom? Vad hjälper? Vad mer kan jag göra än att lugnt och tålmodigt älska honom medan byråkratin och pappersvänderiet har sin gång? Vad måste hända innan alla valser är dragna. Det är barnens liv, flera timmar varje dag, som går medan vuxna bara pratar. Det fungerar inte.
Just nu (igen) beskriver de tre orden situationen i en lågstadieklass. Det fungerar inte. Så många människor berörs av ett "inte" och många känner sig frustrerade.
Det är något som fattas, eller något som felar. Något som inte är bra. Men vad situationen kräver är det ingen av oss som har lyckats förstå.
En sjuårig pojke fungerar inte enligt handboken. Han lider, klasskompisar lider, personal känner sig maktlös och "inte" beskriver ganska bra hur pojkens familj mår just nu. Vi mår inte, varken bra eller dåligt egentligen, men vi letar vidare...
Han är så otroligt begåvad på vissa områden. Han är blixtsnabb på att knäcka koder och spöar upp mig i backgammon och shack som ingenting. Han kan föra långa teoretiska resonemang och dra tankar långt längre än många andra i sin ålder, men han kan inte ta resonemangen in i verkligheten. Han vet och förstår, i teorin. Men i praktiken, i ilska vanmakt och frustration, går han över gräns efter gräns, och spärrarna slår inte ifrån. Trots att han vet, både innan och efter ett utbrott, var gränsrena går så forcerar han dem med våld om så nödvändigt, när han är mitt i stormen. Då är han inte kontaktbar. Då blir människor rädda för vad som kan hända. De andra barnens säkerhet hänger på om pojken med de ledsna ögonen håller ihop hela skoldagen eller bryter ihop innan mamma kommer och tar honom därifrån.
Krismöte? Vad hjälper det att vuxna pratar om honom? Vad hjälper? Vad mer kan jag göra än att lugnt och tålmodigt älska honom medan byråkratin och pappersvänderiet har sin gång? Vad måste hända innan alla valser är dragna. Det är barnens liv, flera timmar varje dag, som går medan vuxna bara pratar. Det fungerar inte.
Kommentarer
Trackback