kärleken
Kärleken...
Är det inte kärleken som är grunden i varje känsla egentligen?
Bakom ilska ligger kärleken, förbisedd eller skadad.
Bakom sorgen ligger kärleken som ville fortsätta älska.
Bakom glädjen jublar kärleken.
Bakom vreden lyser kärleken blodröd, och kräver rättfärdighet.
osv...
Jag vet inte riktigt hur tankarna for igår, men när jag har svårt att somna kommer jag ofta att tänka på en massa - ibland ganska osammanhängande.
Jag tror att Gud är kärlek i dess renaste form. Kärlek som inte grumlas av någon "synd" (beroende på vad man ger det ordet för betydelse) eller ondska. Men jag tror inte att Gud är dum-snäll, utan den bild av Gud jag har säger att Gud är väldigt sträng och inte accepterar att kärleken smutsas ner med en massa annat. Men Gud är också suveränt överlägsen allt som kan smutsa ner kärleken, och sjunker inte till vår nivå när kärleken kränks. Guds kärlek kan inte dö, utan kräver ständigt sin rätt och har kraft att flöda vidare, ren och sann och rättvis oavsett vad vi blandar i för skräp i kärleken vi får att förvalta.
*flum*
Men har Gud inga känslor? Jag tror det, men ibland tänker jag att så funkar det inte. Känslor är ju det som gör oss människor så nyckfulla, och Gud är inte nyckfull. Jag vill bara tro Gud om gott, och samtidigt känns bilden av en Gud utan mänskliga känslor ganska... känslokall... liksom...
Gud som inte har överseende med mina oförrätter, men älskar mig ändå.
Gud som inte tål synden, men ändå sände sin son till världen för att ta alla människors synder på sig...
Kärlek och kärlek och bara kärlek kan jag förklara det med, och att Jesus hade mänskliga känslor råder väl ingen tvekan om... Och Gud är tre och tre är Gud, men de tre är oberoende av varandra... Är det lättare för oss att förstå Gud då? Är Gud inte mer än tre? Gud är alltid större? Jag kan inte förstå. Jag kommer aldrig att förstå, och det känns ganska skönt faktiskt... Men att fundera och tänka och undra och längta efter att få komma lite närmare sanningen är hisnande och spännande. Jag är gladare igen :-)
Är det inte kärleken som är grunden i varje känsla egentligen?
Bakom ilska ligger kärleken, förbisedd eller skadad.
Bakom sorgen ligger kärleken som ville fortsätta älska.
Bakom glädjen jublar kärleken.
Bakom vreden lyser kärleken blodröd, och kräver rättfärdighet.
osv...
Jag vet inte riktigt hur tankarna for igår, men när jag har svårt att somna kommer jag ofta att tänka på en massa - ibland ganska osammanhängande.
Jag tror att Gud är kärlek i dess renaste form. Kärlek som inte grumlas av någon "synd" (beroende på vad man ger det ordet för betydelse) eller ondska. Men jag tror inte att Gud är dum-snäll, utan den bild av Gud jag har säger att Gud är väldigt sträng och inte accepterar att kärleken smutsas ner med en massa annat. Men Gud är också suveränt överlägsen allt som kan smutsa ner kärleken, och sjunker inte till vår nivå när kärleken kränks. Guds kärlek kan inte dö, utan kräver ständigt sin rätt och har kraft att flöda vidare, ren och sann och rättvis oavsett vad vi blandar i för skräp i kärleken vi får att förvalta.
*flum*
Men har Gud inga känslor? Jag tror det, men ibland tänker jag att så funkar det inte. Känslor är ju det som gör oss människor så nyckfulla, och Gud är inte nyckfull. Jag vill bara tro Gud om gott, och samtidigt känns bilden av en Gud utan mänskliga känslor ganska... känslokall... liksom...
Gud som inte har överseende med mina oförrätter, men älskar mig ändå.
Gud som inte tål synden, men ändå sände sin son till världen för att ta alla människors synder på sig...
Kärlek och kärlek och bara kärlek kan jag förklara det med, och att Jesus hade mänskliga känslor råder väl ingen tvekan om... Och Gud är tre och tre är Gud, men de tre är oberoende av varandra... Är det lättare för oss att förstå Gud då? Är Gud inte mer än tre? Gud är alltid större? Jag kan inte förstå. Jag kommer aldrig att förstå, och det känns ganska skönt faktiskt... Men att fundera och tänka och undra och längta efter att få komma lite närmare sanningen är hisnande och spännande. Jag är gladare igen :-)
Kommentarer
Trackback