Flygande tankar

Orden rymmer mycket, men i det språk som inte kan talas annat än med Gud ryms något som inte går att beskriva. Där är inte orden så viktiga...
Bönen är ibland som att måla konturer av något ogripbart och oändligt, i osynligt bläck.
(Tja, ungefär, något ditåt kanske, om jag ska försöka med ord trots allt.)
Någonstans finns helheten och sanningen, och vi trevar efter den.
Längtar, längtar och älskar, vidrörs till tårar, och vet att vi är både nära och långt ifrån...

Och det där kunde jag ju lika gärna låtit bli att skriva egentligen, för inte blir man klokare av det. Fast äsch då! Spelar roll :-)