blandat... faktiskt...
Nu har jag jobbat färdigt för den här sommaren. Mest skönt eftersom jag inte riktigt hittar min plats där, men samtidigt lite vemodigt också. Om/när jag tjänstgör där igen, så kommer inte alla gamla att vara kvar. Det var inte utan att det känndes att säga hejdå idag.
Fast om ett par veckor har jag lovat att komma med hembakad sockerkaka till en pratglad farbror, för att rapportera om ett hus vi är spekulanter på.
Han kan allt (nåja, bra mycket i alla fall) om gamla byggnader i byhålor och avkrokar, och vill hålla sig uppdaterad ;-)
Tänk om det blir så att vi flyttar ut på landet... Det är faktiskt inte alls omöjligt, men visningen är inte förrän nästa torsdag så det är bara att vänta.
Fast det känns ganska lugnt... Vi kan inte påverka varken visning eller budgivning, utan får kura ihop oss i Gud och be att vi får vad vi behöver. Förnuft och vishet innan vi bestämmer oss för om vi vill vara med och bjuda. Tröst om vi vill, men det blir för dyrt.
Hur det än blir så blir det bra. Egentligen vill jag fortsätta tillhöra min församling här, men det är nog mest feghet... Eller inte...
Det är inte farligt att flytta, och det är inte farligt att bo kvar. Så! Nu tänker jag inte mer på det där! (Höhö som om...)
Idag var jag på mässa och gick igång på en liten detalj i en väldigt bra predikan. Temat idag är ju nådens gåvor, och predikan var som gjord för tonåringar med prestationskrav och dåligt självförtroende. Alla har något värdefullt att dela med sig av till världen. Alla är viktiga och behövda osv.
Men så sas något i stil med att vi skulle använda våra gåvor till att göra något för Gud, eller om det var hjälpa Gud. Det spelar inte så stor roll, för i sammanhanget var det inte alls konstigt utan väldigt välformulerat, men jag gick igång som sagt och började fundera på vad vi egentligen kan göra för att hjälpa Gud. Inte nåt?
Fast vi kan ju göra mycket gott, och det är ju bra, men inte hjälper det Gud utan människor? Riktigt klurigt i min hjärna faktiskt. Om jag är snäll, glad och from och sprider en massa glädje och kärlek. Slänger ihop en bedårande middag och läser tre långa godnattsagor utan att tycka det är långtråkigt efter två så blir nog folk glada runtomkring mig. Ja chanserna ökar i alla fall, men hjälper det Gud. Hjälper jag Gud genom att göra gott eller är det Gud som hjälper mig att göra gott. Är det inte Gud som använder mig som redskap för sitt rikes spridning då, eller kan jag genom arbete och vilja prestera kärlek själv? Njäe? Ööh...
Jag kan be om nåden att få följa Jesus. Jag kan själv försöka vända mig åt rätt håll och söka det som är gott, men jag tänker mig nog som så pass liten inför Gud att jag inte är till så stor hjälp där. Gud hjälper människor genom andra människor. Jag kan, om jag vill, erbjuda min kropp och min själ till Guds förfogande, men även om viljan och ambitionen är att göra gott så är jag liten och trasig och i ständigt behov av Gud (genom andra, och i mig själv,) för att inte hamna bakom en tall i ett hål...
Jaja... Det kvittar som sagt, men det är alltid roligt när man får något att fundera över :-)
Fast om ett par veckor har jag lovat att komma med hembakad sockerkaka till en pratglad farbror, för att rapportera om ett hus vi är spekulanter på.
Han kan allt (nåja, bra mycket i alla fall) om gamla byggnader i byhålor och avkrokar, och vill hålla sig uppdaterad ;-)
Tänk om det blir så att vi flyttar ut på landet... Det är faktiskt inte alls omöjligt, men visningen är inte förrän nästa torsdag så det är bara att vänta.
Fast det känns ganska lugnt... Vi kan inte påverka varken visning eller budgivning, utan får kura ihop oss i Gud och be att vi får vad vi behöver. Förnuft och vishet innan vi bestämmer oss för om vi vill vara med och bjuda. Tröst om vi vill, men det blir för dyrt.
Hur det än blir så blir det bra. Egentligen vill jag fortsätta tillhöra min församling här, men det är nog mest feghet... Eller inte...
Det är inte farligt att flytta, och det är inte farligt att bo kvar. Så! Nu tänker jag inte mer på det där! (Höhö som om...)
Idag var jag på mässa och gick igång på en liten detalj i en väldigt bra predikan. Temat idag är ju nådens gåvor, och predikan var som gjord för tonåringar med prestationskrav och dåligt självförtroende. Alla har något värdefullt att dela med sig av till världen. Alla är viktiga och behövda osv.
Men så sas något i stil med att vi skulle använda våra gåvor till att göra något för Gud, eller om det var hjälpa Gud. Det spelar inte så stor roll, för i sammanhanget var det inte alls konstigt utan väldigt välformulerat, men jag gick igång som sagt och började fundera på vad vi egentligen kan göra för att hjälpa Gud. Inte nåt?
Fast vi kan ju göra mycket gott, och det är ju bra, men inte hjälper det Gud utan människor? Riktigt klurigt i min hjärna faktiskt. Om jag är snäll, glad och from och sprider en massa glädje och kärlek. Slänger ihop en bedårande middag och läser tre långa godnattsagor utan att tycka det är långtråkigt efter två så blir nog folk glada runtomkring mig. Ja chanserna ökar i alla fall, men hjälper det Gud. Hjälper jag Gud genom att göra gott eller är det Gud som hjälper mig att göra gott. Är det inte Gud som använder mig som redskap för sitt rikes spridning då, eller kan jag genom arbete och vilja prestera kärlek själv? Njäe? Ööh...
Jag kan be om nåden att få följa Jesus. Jag kan själv försöka vända mig åt rätt håll och söka det som är gott, men jag tänker mig nog som så pass liten inför Gud att jag inte är till så stor hjälp där. Gud hjälper människor genom andra människor. Jag kan, om jag vill, erbjuda min kropp och min själ till Guds förfogande, men även om viljan och ambitionen är att göra gott så är jag liten och trasig och i ständigt behov av Gud (genom andra, och i mig själv,) för att inte hamna bakom en tall i ett hål...
Jaja... Det kvittar som sagt, men det är alltid roligt när man får något att fundera över :-)
Kommentarer
Trackback