evangelium!
Äldste sonen var med på gudstjänst idag. Han hoppade i sina foppatofflor och sprang ifatt mig på väg till bilen och frågade om jag skulle till kyrkan och om han kunde få följa med.
Jag har slutat fråga honom, för han brukar aldrig ha lust, men idag var det verkligen på hans eget initiativ. Fast efter tjugo minuter eller så började han nog ångra sig, för då suckades det en del och han ville hem...
Hur som helst så verkade det inte direkt som han hörde på något vidare, men när vi var i skogen senare så tog han själv upp liknelsen om sönerna och vingården som var evangelietext idag.
Vi satt och pratade en lång stund om hur det är att vara människa och vilja/inte vilja en massa saker men ändå innerst inne veta vad som är rätt. Hur svårt det kan vara att lyssna och känna efter, och att tillåta sig själv att visa vad man verkligen känner. Ett så gott samtal var det länge sen vi hade, och jag tackar Gud för att sonen hamnade i kyrkbänken just den här söndagen.
Han har så lätt för att bara se sina egna fel, och han tänker nog ganska ofta på sig själv som "dålig" tyvärr. Min lille pojke som har ett så hårt skal för att skydda sin känsliga själ. Om han bara kunde känna en liten droppe av den ocean av kärlek som omger honom och tro på att den är hans. Att han inte behöver gömma sig bakom en tuff yta utan att han är bra precis som han är, trots att han inte alltid gör allt rätt. Det finns det ju ingen som gör liksom...
Jag har slutat fråga honom, för han brukar aldrig ha lust, men idag var det verkligen på hans eget initiativ. Fast efter tjugo minuter eller så började han nog ångra sig, för då suckades det en del och han ville hem...
Hur som helst så verkade det inte direkt som han hörde på något vidare, men när vi var i skogen senare så tog han själv upp liknelsen om sönerna och vingården som var evangelietext idag.
Vi satt och pratade en lång stund om hur det är att vara människa och vilja/inte vilja en massa saker men ändå innerst inne veta vad som är rätt. Hur svårt det kan vara att lyssna och känna efter, och att tillåta sig själv att visa vad man verkligen känner. Ett så gott samtal var det länge sen vi hade, och jag tackar Gud för att sonen hamnade i kyrkbänken just den här söndagen.
Han har så lätt för att bara se sina egna fel, och han tänker nog ganska ofta på sig själv som "dålig" tyvärr. Min lille pojke som har ett så hårt skal för att skydda sin känsliga själ. Om han bara kunde känna en liten droppe av den ocean av kärlek som omger honom och tro på att den är hans. Att han inte behöver gömma sig bakom en tuff yta utan att han är bra precis som han är, trots att han inte alltid gör allt rätt. Det finns det ju ingen som gör liksom...
Kommentarer
Trackback