synden igen...
Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken?
Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Kain blev tjurig för att Gud gillade Abels offergåva bättre än Kains. Gud såg att Kain var sur och varnade honom för synden.
Fast vaddå råda över synden? Det är inte riktigt min grej att inte synda. Menar Gud att Kain var man nog att råda över sin synd? (fast han hade ju inget val, det var ju innan Jesus kom till jorden i och för sig.)
Idag predikades något som borde varit uppmuntrande, men jag är på dåligt humör så jag tolkar efter det :-(
Vi i församlingen fick höra att Gud trodde på oss, att vi KAN råda över synden. Att vi inte prövas över vår förmåga. Jag är glad för de andras skull om de lyckas leva upp till de förväntningarna, men jag är väl förtappad och bortom allt hopp om förbättring känns det som, för det går inte en dag utan att jag gör eller tänker något som jag inte är stolt över.
Visst kan jag låta bli att slå ihjäl min bror, och visst kan jag vara en hygglig människa i stort (eller i alla fall få det att verka som jag är "snäll") men räcker det? Räcker det att avstå vad man föresatt sig att avstå under fastan och att inte stjäla, vara otrogen eller göra någon illa? Är det bara de stora allvarliga synderna som begås med uppenbart ont uppsåt som vi är betrodda att klara av att låta bli på egen hand så köper jag resonemanget, men för mig är synd så mycket mer än det som är rent uppenbart.
Har inte Kain redan syndat när han blir sur och avundssjuk? Har jag inte redan syndat när jag i min egoism tycker det är jobbigt att dottern redan vaknar för det innebär att JAG inte kan sitta här vid datorn mycket längre och tjura?
Jag önskar jag kunde bli glad (det blir jag också, hon är underbar och jag älskar henne så hjärtat svämmar över, men jag önskar att jag kunde bli ogrumlat glad, utan egoistiska små elaka tankar som flyger förbi i mitt medvetande) över att snart få se hennes nyvakna bedårande ansikte.
Mina "syndiga" (fast jag gillar inte ordet, det låter för strängt och dömmande, men något bättre ord finns inte i mitt ordförråd just nu) tankar rår jag inte på. De kommer som objudna gäster, och ibland lämnar de en känsla kvar i mig, som jag inte heller vill ha där, ibland flyger de vidare lika fort som de kom in i huvudet.
Nä... Jag vet inte jag...