skapelseberättelse?
Innan något fanns, var Gud…
Gud skapade universum och allt som finns där. Galaxer, rymd, stjärnor och planeter satte Gud på sin bestämda plats. Allt som är till är skapat genom Guds vilja och kärlek.
På jorden skapade Gud vatten och land, och lät livet börja växa fram som en process. Ur livet föddes nytt liv. Gud såg till att varje livsform blev till just så som han räknat ut, och snart var planeten i blomstrande liv både i vattnet och på land. I skapelsen som pågående process tog allt mer komplicerade sammanhang form, och när förutsättningarna i naturen var optimala lät Gud människor utvecklas. Människorna skapade Gud till sin avbild, och var och en av oss har i väldigt liten skala drag av Gud själv.
Gud har gett av sig själv till oss människor, vi har kommit till livet genom Gud, och är personligt älskade av honom. Åt varje människa ger Gud gåvor som inget annat levande i skapelsen har. Vi har fått förmåga att tänka och reflektera över världen och oss själva, vi har ett samvete och en fri vilja. Gud ger oss ett val – ont eller gott – och förväntar sig att vi ska välja det som är gott och leder till liv. Vi har fått i uppdrag att förvalta skapelsen och att leva i harmoni med allt annat liv omkring oss. (Vi missköter oss och klarar inte av det ansvaret, men det är en annan historia…)
Men skapelsen är inte hel. Någon gång hamnade något i skapelsen som inte ska vara där. Kanske hamnade det i skapelsen när livet skapades, kanske redan när universum skapades. Något som inte går att förstå, men som ändå är så uppenbart – motkraften (synden).
Motkraften är inte Guds vilja, och inget som är skapat av Gud. Motkraften är det som skapar oordning och förstör. Det som slår i blindo och gör det omöjligt för oss människor att leva ett liv i sann kärlek till Gud och varandra. Allt som motverkar kärleken och livet och som finns överallt i hela skapelsen – också i var och en av oss människor.
Gud vill ha en relation med oss människor, och vara oss till hjälp i kampen mellan ont och gott. Gud är hela tiden både i skapelsen och utanför den. Både i tiden och i det ”eviga nu” som står utanför tid och rum. Överallt är Gud, och andas nytt liv över sin skapelse. Förnyar och skapar vidare lika kreativt som alltid.