spegel spegel...
Jag är nog ganska jobbig att leva med…
Inatt har jag legat sömnlös och funderat på varför jag har så svårt att se hur mitt eget beteende i olika vardagliga situationer bidrar till hur saker utvecklar sig, och det som är riktigt trist är att jag ganska oreflekterat bara handlar på ett sätt, utan att tänka på om och i så fall hur det kanske borde förändras.
Det är väl i och för sig inget mer än vardagliga små saker för det mesta, men inte desto mindre borde jag väl kunna förstå att mina fel och brister är det enda jag faktiskt kan (försöka se och) göra något åt. Andra människor kan jag inte förändra, och det inbillar jag mig att jag inte försöker göra heller, men jag brister säkert även där. Det vore ju enklare för MIG (egoegoego) om mina närmaste anpassade sig till hur jag fungerade istället för att JAG ska behöva anstränga mig och jobba på min attityd.
Tufft! Men en nyttig insikt antar jag.
Jag läser just nu ”Stengrunden” av Bo Giertz, och får även där den ena tankeställaren efter den andra. Boken är skönlitteratur, men väldigt själavårdande. Rekommenderas!
Idag är jag trött och lite nere, fast bara lite. Inatt har jag bett och gråtit, funderat och bett.
Jag är så full av ”skräp” som gör det omöjligt att se klart. Alla har väl sitt eget skräp antar jag, och det är väl inget märkvärdigt, men frustrerande att det inte är någon ordning bland skräpet. Jag skulle vilja sorterade i prydliga skräplådor åtminstone, men det är bara utspritt i ett jämtjockt lager i hela mig och jag är så van att leva med mitt skärp att jag inte ens ser det för det mesta.
Så tänkte jag på förlåtelsen, på hur Gud upprättar och ”städar” gång på gång. På ett sätt känns det hopplöst otacksamt att inte lyckas hålla ordning själv, men så är det ju. Jesus dog ju inte för nöjes skull, utan för att det var vad som krävdes. Enda sättet för oss att få städat en gång för alla. Det är både tyngande och befriande. Jag måste ju acceptera att det är för mina synder också som Jesus dog, att krypa till korset och bekänna att jag bara är den jag är och inte den jag vill vara är en befrielse, för jag är älskad ändå. Det är skönt att tänka att jag inte är skapad som ett litet syndigt kräk, utan att Gud faktiskt gjorde mig hel och sann. Att synden/brustenheten kom med i bilden först när jag föddes till jorden. Men det är inte utan att jag blir lite klaustrofobisk och känner mig fast i mitt ego och spruckna halvtarskiga självbilder och min tvivel.
Det ÄR inte lätt att vara människa.