Flygande tankar

Jag saknar kyrkan. Gudstjänsten tillsammans med andra människor... Inte för att jag har slutat gå i kyrkan, men det är mer sällan nu än tidigare. Jag saknar hela atmosfären i kyrkan, orgelmusiken, psalmerna som jag får sjunga hellre än bra, gemensam bön... Jag har ju vant mig vid att börja dagen med morgonbön i kapellet, men mot slutet av terminen blev besöken i kapellet också allt färre. Jag gick dit ensam när jag hade tillfälle... Nu är skolan slut och min gudstjänst firas på balkongen, i köket eller liggande på en stor röd matta i mitt vardagsrum. Jag saknar inte Gud. Det enda riktigt verkliga i mitt liv och det enda som finns kvar när allt omkring bleknar och flyter ihop är Gud. Jag är medveten om att det inte bara är i överlåtelse och bön det är så, utan alltid. När jag diskar eller cyklar till busshållplatsen i regnet också. När jag sover och när jag pratar i telefon, fast jag tänker inte på det då på samma sätt. Märker det inte alls ibland, men det hör ju inte till saken. Det är i Gud och med Gud vi rör oss i tillvaron. Den inre och den yttre. Det är inte i kyrkan jag får se hur evigheten är förenad med allt i tiden och vardagen. Inte i första hand i kyrkan i alla fall, för Gud är större än att begränsa sig till en timme en förmiddag i veckan, men jag längtar verkligen efter gemenskapen i kyrkan ibland... På sätt och vis tänker jag att gudstjänstfirande i kyrkan inte ger Gud något vidare utrymme att handla genom människor, men jag har nog fel. Det är en viktig liten detalj i min gudsrelation att få komma till kyrkan och sitta i lugn och ro. Även om jag sällan hittar tilltalen just där och då så ger det mig väldigt mycket. Det är ju inte på kyrkbänken vi i första hand förväntas leva våra liv, men mycket av det jag tar med mig ut från kyrkan, med mig i mitt liv, kommer nog ändå till mig där, så nog handlar Gud i gudstjänsten. Oberoende av min upplevelse... Som vanligt... Jag är så oerhört bra på att förminska Gud och tro mig om att ha koll på vad som sker. Så är det inte. Jag har ingen koll och det är nog bäst så ;-)