Vemodigt
Jag vet inte varför jag känner mig så vemodig idag. Lite melankolisk sådär...
Dagen har bara gått, och jag har varit risig. Jag var i kyrkan med treåringen och tände ljus för en vän med familj mitt på dagen. Det är ungefär det enda jag gjort på hela dagen. Treåringen är inte heller i toppform, men nu mår vi ganska bra ändå både han och jag och resten av familjen.
Vi var i en kyrka där vi inte brukar vara, och treåringen hejdade sig och tittade upp i taket som var en stor kupol med takfönster och stora lampor. Jättevackert! "Vem bor här?" frågade han, och jag svarade att ingen bor i kyrkan, men att det är Guds hus. Fast Gud bor ju överallt och inte bara i kyrkan sa jag halvt till honom halvt för mig själv. "Nä, Gud bor nog inte i kyrkan sa treåringen då. I alla fall så är han inte hemma i så fall." Och så tittade han sig omkring igen, och undrade hur Gud kunde höra vad vi sa fast vi inte kunde varken se eller höra Gud. "Jag vet inte" svarade jag, för jag vet inte hur man förklarar på ett sätt som inte förvirrar ännu mer...
Och så har vi haft påhälsning av Jehovas vittnen idag också. Jag blir nästan lite obehaglig till mods när de kommer, och tackar vänligt men bestämt nej till att ens diskutera. Det är ju samma bibel, tror jag, samma tro i mångt och mycket, men en del saker skiljer sig så mycket från vad jag tror, och det är i ganska stora frågor det skiljer så jag bryr mig inte om att småprata om det vi har gemensamt heller. Jag är säkert lika full av fördommar mot Jehovas vittnen som många är mot kristna inom svenska kyrkan - eller troende i allmänhet. Det är väl alltid något att jag förstår att jag är orättvis, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är läskigt att de kommer och knackar dörr sådär. Lite sektkänsla på något sätt, och så inbillar jag mig att om jag är för vänlig och pratar för länge så kommer de tillbaka gång på gång och tjatar på mig och försöker få mig att byta församling eller nåt... Ääh, jag vet inte. De önskade mig en bra dag, och jag önskade dem detsamma - såklart. De är ju trevliga och snälla och kommer ju inte av elakhet utan av omtanke. Tur för mig att jag kan säga att jag redan har en tro, och att jag känner att den tron är levande och ger mig lugn. Att jag är medlem i svenska kyrkan och tänker så förbli.
Dagen har bara gått, och jag har varit risig. Jag var i kyrkan med treåringen och tände ljus för en vän med familj mitt på dagen. Det är ungefär det enda jag gjort på hela dagen. Treåringen är inte heller i toppform, men nu mår vi ganska bra ändå både han och jag och resten av familjen.
Vi var i en kyrka där vi inte brukar vara, och treåringen hejdade sig och tittade upp i taket som var en stor kupol med takfönster och stora lampor. Jättevackert! "Vem bor här?" frågade han, och jag svarade att ingen bor i kyrkan, men att det är Guds hus. Fast Gud bor ju överallt och inte bara i kyrkan sa jag halvt till honom halvt för mig själv. "Nä, Gud bor nog inte i kyrkan sa treåringen då. I alla fall så är han inte hemma i så fall." Och så tittade han sig omkring igen, och undrade hur Gud kunde höra vad vi sa fast vi inte kunde varken se eller höra Gud. "Jag vet inte" svarade jag, för jag vet inte hur man förklarar på ett sätt som inte förvirrar ännu mer...
Och så har vi haft påhälsning av Jehovas vittnen idag också. Jag blir nästan lite obehaglig till mods när de kommer, och tackar vänligt men bestämt nej till att ens diskutera. Det är ju samma bibel, tror jag, samma tro i mångt och mycket, men en del saker skiljer sig så mycket från vad jag tror, och det är i ganska stora frågor det skiljer så jag bryr mig inte om att småprata om det vi har gemensamt heller. Jag är säkert lika full av fördommar mot Jehovas vittnen som många är mot kristna inom svenska kyrkan - eller troende i allmänhet. Det är väl alltid något att jag förstår att jag är orättvis, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är läskigt att de kommer och knackar dörr sådär. Lite sektkänsla på något sätt, och så inbillar jag mig att om jag är för vänlig och pratar för länge så kommer de tillbaka gång på gång och tjatar på mig och försöker få mig att byta församling eller nåt... Ääh, jag vet inte. De önskade mig en bra dag, och jag önskade dem detsamma - såklart. De är ju trevliga och snälla och kommer ju inte av elakhet utan av omtanke. Tur för mig att jag kan säga att jag redan har en tro, och att jag känner att den tron är levande och ger mig lugn. Att jag är medlem i svenska kyrkan och tänker så förbli.
Kommentarer
Trackback