Flygande tankar

...att tänka på vad jag ska fördriva tiden med när hösten kommer. Många säger ju att man kan beskriva sig själv med sin yrkestitel, och i så fall är jag vikarie. Men jag är ingen vikarie! Eller kanske förresten... Jag vet verkligen inte alls vad jag vill bli när jag blir stor, och det är hög tid att skaffa en plan. Jag har varit vuxen länge, men bara haft olika vikariat. Mest inom vården.
Jag har tänkt flera gånger att jag ska söka svenska kyrkans grundkurs på en folkhögskola i närheten, men det blir inte av. Just när jag sitter och ska skriva ut ansökningsblanketten så fegar jag, och tänker att det inte är någon idé. Jag skulle nog inte komma in, och om jag gör det så kanske det kastar omkull hela min världsbild. Det är nog en spännande inre resa, det är jag övertygad om, och jag lockas så av tanken att fördjupa mig i den kristna tron, men jag fegar och tänker; "jag söker nästa termin istället."
Den här gången när jag satt och läste om utbildningen kom jag så långt att jag faktiskt skrev ut ansökningshandlingarna, men jag fyllde aldrig i dem. Jag måste nog gräva lite mer i mig själv och min tro innan jag vågar ta ett så stort steg att jag skickar in ansökan. Måste ha mer kött på benen och vara mer beredd på vad jag eventuellt kommer att upptäcka där. Fast vad är jag rädd för? Varför är jag en sån fegis?

Hur som helst så har jag ju min snygga vikarietitel att falla tillbaka på även efter den här föräldraledigheten, och vem vet, jag kanske till och med hittar ett annat jobb.