Det enda jag egentligen vet...
... eller tror mig veta. Det enda jag kan vara säker på och lita på oavsett vad som händer är att Gud är där för mig och alla människor som vill det.
Jag sitter här och funderar på hur osäker vår skapade trygghet faktiskt är egentligen. Jag har just lämnat alla barnen, på skolan och dagis, och sagt hejdå, jag kommer tillbaka klockan tolv. Treåringen frågade "lovar du?" och jag lovade såklart. (Vad tror han egentligen, att jag ska flytta till tjotahejti och inte ta honom med mig?) Jaja... Det som slog mig när jag kom hem till tystnaden var i alla fall att jag kan inte vara säker på något alls egentligen. Det som betyder mest i mitt liv, allt som jag tar för givet varje dag, är så skört egentligen. Huset vi bor i, där vi trivs och har vårt liv tillsammans kan brinna ner till grunden. Alla våra saker och prylar kan vara borta på några timmar. Min make kan lämna mig, eller ännu värre, någon av oss kan lämna livet. Jag kanske råkar ut för en olycka på väg till dagis någon dag när jag ska hämta treåringen, och då kvittar det hur mycket jag lovat att komma tillbaka. Barnen, mina älskade ungar, kommer att växa upp, och kanske sprider ut sig i varsitt hörn i landet/världen för att plugga eller bilda familj. Jag tror ju inte att de alla tre kommer att stanna här i byhålan i vilket fall som helst. Mina föräldrar kommer inte alltid att finnas osv osv.
Jag kan inte vara säker på att allt jag sätter värde på ser likadant ut imorgon. Jag kan inte ens veta att jag vaknar imorgon. Det enda jag vet är att Gud alltid kommer att finnas, och det är nog mycket därför det känns så viktigt för mig att ha en bra relation till Gud.
Fast för den skull kan jag ju inte gå och tänka på hur hemskt det skulle vara om något av allt som kan hända faktiskt händer. Jag vill ju inte ta ut några sorger i förskott. Jag menar nog mest att det är nyttigt att tänka på allt fint man omges av medan det finns där, och medan jag finns här, för man vet inte hur länge man får njuta av det...
Jag sitter här och funderar på hur osäker vår skapade trygghet faktiskt är egentligen. Jag har just lämnat alla barnen, på skolan och dagis, och sagt hejdå, jag kommer tillbaka klockan tolv. Treåringen frågade "lovar du?" och jag lovade såklart. (Vad tror han egentligen, att jag ska flytta till tjotahejti och inte ta honom med mig?) Jaja... Det som slog mig när jag kom hem till tystnaden var i alla fall att jag kan inte vara säker på något alls egentligen. Det som betyder mest i mitt liv, allt som jag tar för givet varje dag, är så skört egentligen. Huset vi bor i, där vi trivs och har vårt liv tillsammans kan brinna ner till grunden. Alla våra saker och prylar kan vara borta på några timmar. Min make kan lämna mig, eller ännu värre, någon av oss kan lämna livet. Jag kanske råkar ut för en olycka på väg till dagis någon dag när jag ska hämta treåringen, och då kvittar det hur mycket jag lovat att komma tillbaka. Barnen, mina älskade ungar, kommer att växa upp, och kanske sprider ut sig i varsitt hörn i landet/världen för att plugga eller bilda familj. Jag tror ju inte att de alla tre kommer att stanna här i byhålan i vilket fall som helst. Mina föräldrar kommer inte alltid att finnas osv osv.
Jag kan inte vara säker på att allt jag sätter värde på ser likadant ut imorgon. Jag kan inte ens veta att jag vaknar imorgon. Det enda jag vet är att Gud alltid kommer att finnas, och det är nog mycket därför det känns så viktigt för mig att ha en bra relation till Gud.
Fast för den skull kan jag ju inte gå och tänka på hur hemskt det skulle vara om något av allt som kan hända faktiskt händer. Jag vill ju inte ta ut några sorger i förskott. Jag menar nog mest att det är nyttigt att tänka på allt fint man omges av medan det finns där, och medan jag finns här, för man vet inte hur länge man får njuta av det...
Kommentarer
Trackback