Flygande tankar

Ååh! Idag... Ja, just nu i denna stund i alla fall, känner jag mig sådär tillfreds med allt. Såhär vill jag känna jämt. Idag tvivlar jag inte på om Jesus verkligen offrades för min och alla människors skull. Idag, just nu, är jag helt säker på att så är det. Japp! Jag behöver inte vara orolig, det är sant.

Idag var jag i krykan, och överraskades av konfirmander som firade sin första nattvard och deltog i högmässan genom att läsa texter och förbön. Jag var varken glad eller ledsen eller något speciellt när jag satte mig i bänken, utan som vanligt lätt förvirrad och lite splittrad i tankarna, men det gick över, och jag blev bara glad och rörd och hade nära till tårarna av någon anledning. Det var som att jag blev som barn på nytt och satt uppkrupen i mammas famn. Ungefär samma känsla som att befinna sig på den tryggaste och mest kärleksfulla plats man känner till. Jag kommer alltid att bära med mig lycko-kärleks-trygghetskänslan jag kännde som barn när jag fick sitta i mina föräldrars varma starka famn och gråta ut efter ett raseriutbrott, och känna att de älskade mig oändligt mycket. (Exakt hur mycket fattade jag inte förrän jag själv blev förälder, men det hör inte till saken.) Ungefär samma känsla kom över mig idag i kyrkan där jag satt helt ensam på en bänk långt bak i kyrkan bakom alla konfirmanders släktingar. Jag borde kanske kännt mig lite utanför, men nä... Det var som att få en stor varm kärleksfull kram. Jag kan inte annat än tro att det är sant, och även om jag inte förstår exakt hur eller varför så är det fantastiskt :-)