Flygande tankar

Nu har jag jobbat i två dagar, och jag har träffat en del av de pensionärer som finns kvar här bland oss. Det är tre år sedan jag jobbade sist, och tre gör stor skillnad i en gammal människas liv. Hon som var pigg och ganska frisk för tre år sedan, och gick fram och tillbaka och småpratade med personalen om kvällarna, pysslade om blommorna i dagrummet och inte kunde låta bli att rätta till duken i fönstret om den råkat få ett veck sitter nu tre år senare på sned i en rullstol och tittar med trötta blanka ögon. Hon får hjälp att äta, och med allt annat, och bara om man kommer riktigt riktigt nära så glittrar det till i hennes ögon och man ser en skymt av den hon var för inte så hemskt länge sedan egentligen. Mitt hjärta ömmar för henne och de andra gamla som är helt utlämnade åt oss i allt. Det känns som en viktig uppgift att se till att deras vardag blir så värdig och fin som möjligt, men det är väl bara en tidsfråga innan bristen på tid gör mig avtrubbad igen. Dessa två dagar har jag flera gånger fått en klump i halsen och bara suttit bredvid och hållt handen och tänkt på hur det kan vara bli så hjälplös efter att ha levt ett helt liv. Att inte kunna, fast man vill och har kunnat alltid innan. Att behöva hjälp även i de mest privata situationer, att vara gammal och trött och kanske ha ont och vara beroende av andra för att komma till och från sängen. Stressad personal som vill men inte hinner sitta och bara vara sällskap eller tröst.

Jag vill nog inte bli så gammal tror jag... Fast det är ju lätt att sitta och säga nu förståss... Deras liv är ju värdefullt och värt precis lika mycket respekt som någon annans, och jag hoppas att de allra flesta trots allt har det  bra och känner att de betyder något - lika mycket som förut när de var friska och starka.