skitdag skitdag
fast jag ska inte skylla på att det är dagens fel att det blivit skit! Det är först och främst mitt fel att jag mår som jag mår just nu. Jag och min sexåring har bråkat med varandra till och från hela dagen. Jag har varit opedagogisk, arg, irriterad, uppgiven, arg, opedagogisk och tillslut riktigt elak mot honom innan vi slöt fred frammåt kvällen. Fy vad jag känner mig hemsk nu som bär mig åt så mot en av dom jag älskar mest i hela världen. Han är ett litet barn, men jag ska föreställa vuxen och borde definitivt föregå med gott exempel. *suck*
Jag har bett om förlåtelse, först till min lille pojke som sa att det var lugnt och att det inte gjorde nåt. (Fast det GÖR det ju. Mammor ska inte vara elaka mot sina barn!) och nu har jag ägnat en lång stund åt att be till Gud. Om förlåtelse för egen del, men främst har jag bett att Gud ska hjälpa mig att vara en sån mamma jag vill och brukar vara. Jag har bett om styrka och lugn åt min sexåring. Jag ber till Gud att jag inte sårat hans självkänsla idag! Hoppas verkligen han förstår hur ledsen jag är över att ha gapat och skrikit och bärt mig åt mot honom så han blev både rädd och ledsen.
Jag sa bland annat att jag ville flytta, och det var så onödigt av mig. Just då var det precis vad jag kännde. Att jag orkar minsann inte med att leka familj om det ska vara såhär. Jag vill inte bara bråka och bråka, jag vill inte att någon alltid ska gå med mungiporna i fickorna och tjura och gnälla. Jag vill ha lugn och ro, jag önskar att jag fick vara ifred. Jag vill flytta! Det hör inte till saken egentligen att han svurit och skrikit åt mig, att han förstört lillebrors leksaksmotorcykel med flit och kastat sitt fulla saftglas tvärs genom köket, spottat på golvet och kallat mig för fula saker. Visst, det var vad som fick mig att gå i taket tillslut, men han är ju ett litet barn och jag borde inte sagt att jag ville flytta. Det vill jag ju inte. Det gäller att bli arg på ett bra sätt, annars gör det mer skada än man kan ana tror jag. Tänk om han går och tror att jag kommer att flytta nu, om han är rädd att jag verkligen vill det... *suckar* Klart att jag får bli arg! Ellerhur? Han bar sig faktiskt riktigt illa åt, och han vet mycket väl vad som gäller. Fast jag måste ju tänka på vad jag säger och gör ändå :-( Nästa gång jag blir skitarg, vad gör jag då. Kastar saftglaset på honom och förstör hans polisbil? Blääh!
Jag känner att jag börjar må sämre och sämre. Jag funderar på att ta kontakt med någon och bara prata av mig och kanske få lite hjälp att rycka upp mig. Men när skulle jag ha tid att prata med någon? Såhär dags? Det är inte förrän vid tio-tiden på kvällen jag har en stund över. Innan dess är det spralliga/högljudda/bråkiga/sällskapssjuka ungar överallt omkrin mig. Jag ska nog ringa en präst tror jag... om jag vågar... Behöver reda ut en hel del tankar...
Jag har bett om förlåtelse, först till min lille pojke som sa att det var lugnt och att det inte gjorde nåt. (Fast det GÖR det ju. Mammor ska inte vara elaka mot sina barn!) och nu har jag ägnat en lång stund åt att be till Gud. Om förlåtelse för egen del, men främst har jag bett att Gud ska hjälpa mig att vara en sån mamma jag vill och brukar vara. Jag har bett om styrka och lugn åt min sexåring. Jag ber till Gud att jag inte sårat hans självkänsla idag! Hoppas verkligen han förstår hur ledsen jag är över att ha gapat och skrikit och bärt mig åt mot honom så han blev både rädd och ledsen.
Jag sa bland annat att jag ville flytta, och det var så onödigt av mig. Just då var det precis vad jag kännde. Att jag orkar minsann inte med att leka familj om det ska vara såhär. Jag vill inte bara bråka och bråka, jag vill inte att någon alltid ska gå med mungiporna i fickorna och tjura och gnälla. Jag vill ha lugn och ro, jag önskar att jag fick vara ifred. Jag vill flytta! Det hör inte till saken egentligen att han svurit och skrikit åt mig, att han förstört lillebrors leksaksmotorcykel med flit och kastat sitt fulla saftglas tvärs genom köket, spottat på golvet och kallat mig för fula saker. Visst, det var vad som fick mig att gå i taket tillslut, men han är ju ett litet barn och jag borde inte sagt att jag ville flytta. Det vill jag ju inte. Det gäller att bli arg på ett bra sätt, annars gör det mer skada än man kan ana tror jag. Tänk om han går och tror att jag kommer att flytta nu, om han är rädd att jag verkligen vill det... *suckar* Klart att jag får bli arg! Ellerhur? Han bar sig faktiskt riktigt illa åt, och han vet mycket väl vad som gäller. Fast jag måste ju tänka på vad jag säger och gör ändå :-( Nästa gång jag blir skitarg, vad gör jag då. Kastar saftglaset på honom och förstör hans polisbil? Blääh!
Jag känner att jag börjar må sämre och sämre. Jag funderar på att ta kontakt med någon och bara prata av mig och kanske få lite hjälp att rycka upp mig. Men när skulle jag ha tid att prata med någon? Såhär dags? Det är inte förrän vid tio-tiden på kvällen jag har en stund över. Innan dess är det spralliga/högljudda/bråkiga/sällskapssjuka ungar överallt omkrin mig. Jag ska nog ringa en präst tror jag... om jag vågar... Behöver reda ut en hel del tankar...
Kommentarer
Trackback