tung luft
Det har varit oväder i luften idag. Tung kvav luft, regnskurar och åska i fjärran, men inget oväder har varit över oss direkt.
Jag har varit trött och tankspridd idag. Jag vet inte om jag tänkt en enda tanke till slut, men det kvittar för jag kan fortsätta imorgon...
Jag har ringt en del viktiga samtal inför nästa vecka. Barnens sommarlov är slut och det blir nya rutiner för två av dem. Skolstart för den äldste och dagisstart för den yngsta. För mellanbror blir det bara nystart på dagis. En lång och skön sommar är snart slut, och det känns både tråkigt och skönt på samma gång. Tråkigt att behöva lämna iväg lilla lillasyster i andras vård innan vi tycker hon är redo att spendera sina dagar utan någon av sina föräldrar i närheten. Det är en hård värld där ute, och när man bara passerat ettårsdagen med några månader tycker jag att man är för liten att upptäcka den världen utan mamma eller pappa vid sin sida. Det gör ont i mig att hon inte kan få vara hemma ett år till och jag ber Gud att vara med henne och det kommer han att vara. Frågan är om hon märker det? Jag vill inte att hon ska vara ledsen och känna sig övergiven. Jag vill inte att hon ska vara osäker på ifall vi verkligen kommer tillbaka och hämtar henne på eftermiddagen. Tänk om hon tror att vi lämnat henne där och liksom lämnat henne... Jag vill kunna berätta för henne varför jag lämnar henne och vad jag ska göra medan jag är ifrån henne. Ååh vad jag önskar att hon fick vara lite äldre innan hon blev "stor" och började på dagis. Hon är ju vår lilla bebis, och hon har inget på dagis att göra än egentligen :-(
De andra två klarar sig bra. Ja, det gör lillsyrran också, hon är en tuff tjej, men killarna oroar jag mig inte för på ett känslomässigt plan. Det känns inte som ett svek mot dem att lämna dem på dagis och i skolan, och när det känns rätt så är det nog rätt tänker jag. De är så stora att de förstår, och de längtar tillbaka till kompisarna och aktiviteterna. Sexåringen ser fram emot skola och fritids, han känner sina blivande klasskompisar och kastar längtansfulla blickar på sin nya ryggsäck i hallen. Fast det var samma sak när de var små och skulle skolas in på dagis. Någonstans när de var mellan två och tre år, närmare tre tror jag, började vi märka att de hade glädje av dagis, och då kunde jag lägga bort skuldkänslorna. De har inte vantrivts på förskolan innan dess heller, men de kunde lika gärna varit hemma då - och hade varit det också om de fått välja. Men vem kan välja? Inte vi... Det gäller minsann att tjäna pengar så barnen får mat och klarar livhanken. Ingen tid att vara blödig och tänka på om dagis är bra för dem eller ej. Man måste det man måste, och jag får väl bara hoppas att de inte tagit skada av tidig dagisstart när de når vuxen ålder. Jag älskar dem så otroligt mycket, mina vackra fantastiska barn. Jag vill ge dem en underbar barndom och uppväxt. En gåva man har glädje av hela livet sen i form av glada ljusa minnen. Jag vill att de ska kunna drömma sig tillbaka till sin barndom med ett leende på läpparna. Jag hoppas att de ska kunna tänka tillbaka och nästan längta tillbaka ibland. Om de när de blir vuxna kan säga att de haft en fin barndom, att de kännt sig älskade och sedda och blivit bekräftade var och en för sin egen skull, för de unika värdefulla individer just de är, då har jag lyckats med mina föresatser för en gångs skull. Om de minns hur det känns att krama mamma och pappa, om de tycker att de har kunnat lita på att vi alltid finns där för dem. Om de vågat berätta för oss om allt, utan att linda in eller förvränga varken händelser eller känslor, då kan jag dö lycklig när jag är färdig.
Jag ÄLSKAR dem så mycket! Om de bara känner en bråkdel av min kärlek till dem så förstår de nog att de är det mest värdefulla jag har på jorden.
Det bästa i livet är verkligen gratis. Kärlek kostar inte ett öre, och tänker jag efter så är det kanske bara kärlek i stort och smått som gör oss riktigt lyckliga. Bestående lycka... Ääh, jag vet inte. Nu är det läggdags i alla fall ;-)
Och på tal om kärlek så fick jag blommor av maken idag. Vi hade ju en sammandrabbning igår, och han fick nog dåligt samvete stackaren. Jag är inte långsint på något sätt, och hade förlåtit honom redan igår kväll, men blev naturligtvis jätteglad och rörd över den vackra buketten.
Jag har varit trött och tankspridd idag. Jag vet inte om jag tänkt en enda tanke till slut, men det kvittar för jag kan fortsätta imorgon...
Jag har ringt en del viktiga samtal inför nästa vecka. Barnens sommarlov är slut och det blir nya rutiner för två av dem. Skolstart för den äldste och dagisstart för den yngsta. För mellanbror blir det bara nystart på dagis. En lång och skön sommar är snart slut, och det känns både tråkigt och skönt på samma gång. Tråkigt att behöva lämna iväg lilla lillasyster i andras vård innan vi tycker hon är redo att spendera sina dagar utan någon av sina föräldrar i närheten. Det är en hård värld där ute, och när man bara passerat ettårsdagen med några månader tycker jag att man är för liten att upptäcka den världen utan mamma eller pappa vid sin sida. Det gör ont i mig att hon inte kan få vara hemma ett år till och jag ber Gud att vara med henne och det kommer han att vara. Frågan är om hon märker det? Jag vill inte att hon ska vara ledsen och känna sig övergiven. Jag vill inte att hon ska vara osäker på ifall vi verkligen kommer tillbaka och hämtar henne på eftermiddagen. Tänk om hon tror att vi lämnat henne där och liksom lämnat henne... Jag vill kunna berätta för henne varför jag lämnar henne och vad jag ska göra medan jag är ifrån henne. Ååh vad jag önskar att hon fick vara lite äldre innan hon blev "stor" och började på dagis. Hon är ju vår lilla bebis, och hon har inget på dagis att göra än egentligen :-(
De andra två klarar sig bra. Ja, det gör lillsyrran också, hon är en tuff tjej, men killarna oroar jag mig inte för på ett känslomässigt plan. Det känns inte som ett svek mot dem att lämna dem på dagis och i skolan, och när det känns rätt så är det nog rätt tänker jag. De är så stora att de förstår, och de längtar tillbaka till kompisarna och aktiviteterna. Sexåringen ser fram emot skola och fritids, han känner sina blivande klasskompisar och kastar längtansfulla blickar på sin nya ryggsäck i hallen. Fast det var samma sak när de var små och skulle skolas in på dagis. Någonstans när de var mellan två och tre år, närmare tre tror jag, började vi märka att de hade glädje av dagis, och då kunde jag lägga bort skuldkänslorna. De har inte vantrivts på förskolan innan dess heller, men de kunde lika gärna varit hemma då - och hade varit det också om de fått välja. Men vem kan välja? Inte vi... Det gäller minsann att tjäna pengar så barnen får mat och klarar livhanken. Ingen tid att vara blödig och tänka på om dagis är bra för dem eller ej. Man måste det man måste, och jag får väl bara hoppas att de inte tagit skada av tidig dagisstart när de når vuxen ålder. Jag älskar dem så otroligt mycket, mina vackra fantastiska barn. Jag vill ge dem en underbar barndom och uppväxt. En gåva man har glädje av hela livet sen i form av glada ljusa minnen. Jag vill att de ska kunna drömma sig tillbaka till sin barndom med ett leende på läpparna. Jag hoppas att de ska kunna tänka tillbaka och nästan längta tillbaka ibland. Om de när de blir vuxna kan säga att de haft en fin barndom, att de kännt sig älskade och sedda och blivit bekräftade var och en för sin egen skull, för de unika värdefulla individer just de är, då har jag lyckats med mina föresatser för en gångs skull. Om de minns hur det känns att krama mamma och pappa, om de tycker att de har kunnat lita på att vi alltid finns där för dem. Om de vågat berätta för oss om allt, utan att linda in eller förvränga varken händelser eller känslor, då kan jag dö lycklig när jag är färdig.
Jag ÄLSKAR dem så mycket! Om de bara känner en bråkdel av min kärlek till dem så förstår de nog att de är det mest värdefulla jag har på jorden.
Det bästa i livet är verkligen gratis. Kärlek kostar inte ett öre, och tänker jag efter så är det kanske bara kärlek i stort och smått som gör oss riktigt lyckliga. Bestående lycka... Ääh, jag vet inte. Nu är det läggdags i alla fall ;-)
Och på tal om kärlek så fick jag blommor av maken idag. Vi hade ju en sammandrabbning igår, och han fick nog dåligt samvete stackaren. Jag är inte långsint på något sätt, och hade förlåtit honom redan igår kväll, men blev naturligtvis jätteglad och rörd över den vackra buketten.
Kommentarer
Trackback