Funderar igen
och försöker komma på varför jag tror på Gud
Främsta anledningen är nog rent egoistisk är jag rädd. Jag behöver Gud. Jag mår bra av att veta att det alltid finns någon som älskar mig, precis som jag är, inklusive mina fel och brister. När allt annat suger så har jag i alla fall Gud, och det ger mig tröst. Så egoistiskt! Det har jag inte tänkt på förut... Inte så noga i alla fall.
Gud älskar mig, och det enda jag behöver göra för att få den kärleken är att tro och göra gott mot andra människor i princip. Jag försöker leva på det sätt som Jesus vill. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, osv. Men jag är människa och lyckas sällan leva upp till mina ideal... Jag är inte alltid snäll och trevlig. Jag kan minsann vara riktigt ful i truten jag också, och vara sur och orättvis mot dom jag älskar allra mest. Jag vet hur "man ska" bete sig, och hur jag vill vara, men är långt ifrån sådär präktig och perfekt i verkligheten. Ändå finns Gud där för mig och älskar mig. Han offrade sin son för mina (och alla andras) synders skull, och tar inte sin hand ifrån mig fast jag bär mig åt mellan varven.
Sen finns det flera andra anledningar också naturligtvis, men från början tror jag min tro bottnar i längtan efter kärlek och bekräftelse på att jag är bra som jag är. Genom Gud får jag kraft att älska mig själv, och även om det är svårt det också ibland, så är det i alla fall skönt att kunna stå ut med sitt eget sällskap till och med när man har en riktigt dålig dag.
Sen har jag svårt att tro att allt omkring oss existerar av en slump. Hur skulle allt som finns kunna finnas och fortsätta finnas utan någon som helst anledning eller utan att någon högre makt haft ett finger med i spelet. Evolutionsteori eller ej så är allt - och då menar jag allt - för komplicerat och vackert för att ha kunnat bli till bara av en slump. Jag är glad över att få vara människa :-)
Främsta anledningen är nog rent egoistisk är jag rädd. Jag behöver Gud. Jag mår bra av att veta att det alltid finns någon som älskar mig, precis som jag är, inklusive mina fel och brister. När allt annat suger så har jag i alla fall Gud, och det ger mig tröst. Så egoistiskt! Det har jag inte tänkt på förut... Inte så noga i alla fall.
Gud älskar mig, och det enda jag behöver göra för att få den kärleken är att tro och göra gott mot andra människor i princip. Jag försöker leva på det sätt som Jesus vill. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, osv. Men jag är människa och lyckas sällan leva upp till mina ideal... Jag är inte alltid snäll och trevlig. Jag kan minsann vara riktigt ful i truten jag också, och vara sur och orättvis mot dom jag älskar allra mest. Jag vet hur "man ska" bete sig, och hur jag vill vara, men är långt ifrån sådär präktig och perfekt i verkligheten. Ändå finns Gud där för mig och älskar mig. Han offrade sin son för mina (och alla andras) synders skull, och tar inte sin hand ifrån mig fast jag bär mig åt mellan varven.
Sen finns det flera andra anledningar också naturligtvis, men från början tror jag min tro bottnar i längtan efter kärlek och bekräftelse på att jag är bra som jag är. Genom Gud får jag kraft att älska mig själv, och även om det är svårt det också ibland, så är det i alla fall skönt att kunna stå ut med sitt eget sällskap till och med när man har en riktigt dålig dag.
Sen har jag svårt att tro att allt omkring oss existerar av en slump. Hur skulle allt som finns kunna finnas och fortsätta finnas utan någon som helst anledning eller utan att någon högre makt haft ett finger med i spelet. Evolutionsteori eller ej så är allt - och då menar jag allt - för komplicerat och vackert för att ha kunnat bli till bara av en slump. Jag är glad över att få vara människa :-)
Kommentarer
Trackback