rastlös rastlös
Jag vill göra så mycket, men ändå ingenting. Jag känner mig bara rastlös.
Om jag fick en önskan, något som skulle göra mig lycklig... Vad skulle det vara?
Hälsa och långa lyckliga liv åt alla jag älskar naturligtvis, men jag menar något enklare, något jag kan påverka själv. Jag vet inte... Inte ett större hus eller en finare bil, ingen pryl över huvud taget, för det gör ingen skillnad på djupet även om det kan göra vardagen enklare och bekvämare förståss.
Jag önskar mig nog lugn i tanken tror jag. Jag vill bli bättre på att ta vara på allt jag har och glädjas åt de små stunderna av stillhet som faktiskt finns ibland. Jag önskar att jag kunde tillåta mig att leva mer just nu och inte gräma mig över sånt jag gjorde fel för en timme sen eller stressa mig själv med att tänka på allt jag ska göra innan dagen är slut. Att för bara en stund kunna bestämma mig för att nu får inget störa, förutom livet. Räkningarna ligger kvar där de ligger ikväll också, och de blir inte betalda bara för att jag tänker på dem. Det ordnar sig ju alltid, och jag har tröttat ut mig själv med oro i onödan så många gånger.
Så många gånger som jag kommer på mig själv med att längta efter något. Sommaren, helgen, kvällen när barnen somnat och jag får vara ifred, morgonen när barnen vaknar så jag får krama dom och berätta för dem hur mycket jag älskar dom. Och så när sommaren/helgen/kvällen/morgonen kommer så njuter jag inte ändå, utan sätter upp nya mål framför mig. I mina tankar är det så lätt att ta tillvara på allt fint omkring mig, men jag gör det för sällan i verkligheten. Är för upptagen med att fundera över vad vi ska göra sen istället för att koncentrera mig på vad vi gör just nu.
Är det sinnesro jag önskar mig?
Att leva i nuet är det svåraste som finns, för vi tror alltid att det finns någonting annat , någonting bättre eller är det så at vi söker någon att samtala med i vår ensamhet som kan möta våra behov, se dem och inte fördöma dem? är det så att de behov , de önskningar vi har egentligen bara är det enklaste och bästa av världar att bli älska för dem vi är utan krav och domar ?
Svaren måste vi finna inom oss själva det kan ingen annan göra åt oss, det vi kan är att våga öppna upp de portar som har hänglås och kättingar de som varit tillslutna i så många långa epoker att vi nästan glömt bort hur det egentligen kändes att leva...att få vara i ett nu och låta livet göra oss lyckliga...ta fatt i det som faktiskt finns där bredvid, framför eller vid sidan om...