hopp
Hoppets låga tändes igår kväll. Efter skitdagen följde gårdagen. Igår var en ganska vanlig dag som bara gick som vanligt, men jag var frånvarande och tänkte på allt utom det jag höll på med. Lite sån har jag varit idag också förresten, liksom "borta" i tanken, men om någon frågar vad jag tänker på så vet jag inte riktigt. Ingenting tror jag. Jag liksom bara stirrar framför mig och är helt nollställd. Märkligt...
Hur som helst så tog jag mod till mig igår och mailade församlingen och bad om ett samtal med en präst eller en diakon. Jag behöver nog en hård välriktad spark i baken för att komma upp ur det här tanketräsket jag hamnat i. Jag kör slut på mig själv med mina grubblerier, och jag blir sur och vresig mot mina medmänniskor i onödan. Jag fokuserar inte på något alls, utan är långt borta någon annanstans. Jag vill leva engagerat och inte bara flumma igenom den ena dagen efter den andra.
Igår bad jag Gud om hjälp att bli "normal" igen. Jag bad om styrka och sinnesro. Jag bad att Gud skulle visa mig vägen - ta ansvaret ifrån mig och putta mig däråt jag ska gå så jag slipper stå och stampa i korsningen längre. Något har hänt med mig... Jag väntar på något, men vet inte vad. Jag letar efter något och jag verkar inte hitta det. Jag längtar efter Gud, men glömmer att Gud redan är hos mig. Hur kan jag leta efter någon som står precis bredvid mig? Är jag inte klok? (Ja, jag börjar faktiskt undra...) Varför har jag blivit så knäpp? Vad vill jag? Varför är jag så frustrerad och var är tacksamheten och lugnet jag brukar känna?
Igår kväll när jag skulle stänga av datorn såg jag att jag fått svar på ett mail, som jag skickade för ganska länge sen. Jag blev väldigt glad. Jag känner mig bönhörd, för det verkar som jag kommer att få prata med en präst, och kanske till och med den prästen som jag mailade i ett helt annat ärende. Hon frågade i mailsvaret om jag kanske ville träffas och prata, och det vill jag ju.
Jag har fått hoppet tillbaka. Jag kanske kommer på rätt spår igen och hittar lugnet och sinnesron jag saknar. Jag kanske kommer närmare Gud och om jag bara får svar på en bråkdel av alla mina funderingar och frågor så kanske jag hittar nya banor att tänka i och klarar mig själv sen... Varför är det så svårt att vara människa? Ibland tycker jag uppriktigt synd om mina barn som har en så förvirrad mamma som ska försöka lotsa dem rätt i livet. Om jag inte ens kan hitta rätt väg åt mig själv, hur ska jag då kunna visa vägen för mina barn? Fast oftast går det ganska bra ändå just med den biten. Här är så fullt upp med det mest grundläggande att det andliga och diskussioner kring Gud och livsfrågor inte har någon plats i våra samtal än. Här känns det ibland som djungelns lag råder, och vi har konflikter kring hur man beter sig mot andra. Var en hygglig kompis, tala sanning, svär inte, låt bli att slå dina syskon, cykla inte på bilvägen, lura inte de som är yngre än dig att byta bort sina bästa pokemonkort, lyssna på kompisars föräldrar och kom hem och byt byxor om du blöter ner dig. Sen är det kväll och jag är för trött för att prata om annat än fotbollsmatcher och vilka glassar vi ska köpa nästa gång glassbilen kommer. Barnen har nog ingen aning om att jag är förvirrad - än. Och jag hoppas jag står på en stadigare grund när de börjar bry sig mer om "vuxna" tankar så jag i alla fall kan svara på vad jag tror och varför när den dagen kommer...
Hur som helst så tog jag mod till mig igår och mailade församlingen och bad om ett samtal med en präst eller en diakon. Jag behöver nog en hård välriktad spark i baken för att komma upp ur det här tanketräsket jag hamnat i. Jag kör slut på mig själv med mina grubblerier, och jag blir sur och vresig mot mina medmänniskor i onödan. Jag fokuserar inte på något alls, utan är långt borta någon annanstans. Jag vill leva engagerat och inte bara flumma igenom den ena dagen efter den andra.
Igår bad jag Gud om hjälp att bli "normal" igen. Jag bad om styrka och sinnesro. Jag bad att Gud skulle visa mig vägen - ta ansvaret ifrån mig och putta mig däråt jag ska gå så jag slipper stå och stampa i korsningen längre. Något har hänt med mig... Jag väntar på något, men vet inte vad. Jag letar efter något och jag verkar inte hitta det. Jag längtar efter Gud, men glömmer att Gud redan är hos mig. Hur kan jag leta efter någon som står precis bredvid mig? Är jag inte klok? (Ja, jag börjar faktiskt undra...) Varför har jag blivit så knäpp? Vad vill jag? Varför är jag så frustrerad och var är tacksamheten och lugnet jag brukar känna?
Igår kväll när jag skulle stänga av datorn såg jag att jag fått svar på ett mail, som jag skickade för ganska länge sen. Jag blev väldigt glad. Jag känner mig bönhörd, för det verkar som jag kommer att få prata med en präst, och kanske till och med den prästen som jag mailade i ett helt annat ärende. Hon frågade i mailsvaret om jag kanske ville träffas och prata, och det vill jag ju.
Jag har fått hoppet tillbaka. Jag kanske kommer på rätt spår igen och hittar lugnet och sinnesron jag saknar. Jag kanske kommer närmare Gud och om jag bara får svar på en bråkdel av alla mina funderingar och frågor så kanske jag hittar nya banor att tänka i och klarar mig själv sen... Varför är det så svårt att vara människa? Ibland tycker jag uppriktigt synd om mina barn som har en så förvirrad mamma som ska försöka lotsa dem rätt i livet. Om jag inte ens kan hitta rätt väg åt mig själv, hur ska jag då kunna visa vägen för mina barn? Fast oftast går det ganska bra ändå just med den biten. Här är så fullt upp med det mest grundläggande att det andliga och diskussioner kring Gud och livsfrågor inte har någon plats i våra samtal än. Här känns det ibland som djungelns lag råder, och vi har konflikter kring hur man beter sig mot andra. Var en hygglig kompis, tala sanning, svär inte, låt bli att slå dina syskon, cykla inte på bilvägen, lura inte de som är yngre än dig att byta bort sina bästa pokemonkort, lyssna på kompisars föräldrar och kom hem och byt byxor om du blöter ner dig. Sen är det kväll och jag är för trött för att prata om annat än fotbollsmatcher och vilka glassar vi ska köpa nästa gång glassbilen kommer. Barnen har nog ingen aning om att jag är förvirrad - än. Och jag hoppas jag står på en stadigare grund när de börjar bry sig mer om "vuxna" tankar så jag i alla fall kan svara på vad jag tror och varför när den dagen kommer...
Kommentarer
Trackback