Flygande tankar

Det är mycket olika saker som flyter runt på ytan just nu.
Planlöst liksom...
Som om något är på väg att ske, men jag har ingen aning om ifall jag ska vara rädd, frustrerad eller likgiltig inför det. Jag vet ju inte vad det är.
Det kanske är våren som anmäler sin ankomst. Eller vemodet som sätter sig tillrätta i en annan ställning bara.
Jag får vänta här
Vänja mig vid världen på nytt varje dag

Det har varit en solig och blåsig dag. Skönt att vara tillbaka i skolan. Världens bästa dagis för vuxna, helt klart! Jag är så tacksam att jag får möjlighet att vara där. Det är ett andningshål och det känns fantastiskt att få komma dit och träffa alla människor, äta god mat och bara vara en i mängden ett par timmar varje dag. Visst får vi en del uppgifter, men det känns inte särskillt betungande faktiskt. Inte just nu i alla fall när jag inte har en massa ogjort liggande utan bara några smågrejer att ta itu med.

Och idag har varit en ovanligt bra dag faktiskt. Det finns människor som har en förmåga att alltid dyka upp i rätt tid och utan att göra eller säga något speciellt ändå liksom lysa upp och hjälpa till att bära. En sådan människa satte sig framför mig i matsalen idag och vet kanske inte ens hur mycket ljusare allt känns efter att bara ha fått prata en stund.

Samtal är så viktigt! Det räcker många gågner att bara lyssna tror jag. Det är nog inte så ofta en massa frågor behöver besvaras, eller goda råd serveras, utan att någon bryr sig om att lyssna är det som är viktigast. Ett samtal fortsätter ju ibland i tystnaden efter att man fått sätta ord på sina tankar. Det är många gånger först då jag märker hur mycket ett samtal har gett mig. Ibland kan det gå flera veckor innan jag förstår att vara tacksam över ett samtal. Så det är nog viktigt att låta människor prata, utan att känna behov av att säga så mycket till svar. Det är nog ganska vanligt här att samtal liksom kommer av sig innan de börjat för att vi är för ivriga att lösa problem åt varandra. Det får jag påminna mig själv också om med jämna mellanrum.

Och från det ena till det andra så har jag varit hos optikern idag. Min huvudvärk som kommer smygande om eftermiddagarna beror kanske på att jag visst både har brytningsfel och är lite närsynt... Så om någon vecka får jag glasögon. Jag börjar bli gammal ;-)

Och vinden fångar själens röst
Och för den bortom logik
Dit bönen andas frihet och tröst
I gemenskap och sällsam musik

Då förstår jag
En liten stund igen
Blir påmind om att jag tillhör
Allt det där vackra
Vad det nu är
Vet att det skall vara så
Allt är i ordning
Allt är omslutet av Guds tidlösa frid

Yeah! Nu är det kväll igen, och idag har jag kommit till en ny insikt. Nämligen att hårda leksaker som studsar mot laminatgolv påverkar mig negativt. Förutom skrik och vissa tecknade s.k. barnprogram är nog ekot från laminatgolv det ljud jag skulle sakna minst om jag aldrig mer fick höra det...

Det har varit en lång vecka. Kul för all del att vara ledig tillsammans med hela familjen, men jag är inte ledsen för att jag ska till skolan på måndag heller. Jag har inte fått en bråkdel av allt som jag tänkt göra under lovet gjort. Några hundra sidor i en bok har jag läst, men det är mer än hälften kvar och jag hade hoppats bli färdig med en skriftlig recension av den... Jaja. Jag får väl hyra filmen och se slutet i värsta fall :-(

Imorgon är det söndag och jag har läst igenom texterna som hastigast. Jag såg att en av de texter jag ofta funderar över är evangelietext imorgon, så det ska bli riktigt spännande att gå till kyrkan. Texten är från Markusevangeliet och handlar om hur lärjungarna misslyckades med att bota en pojke med en stum ande, eller fallandesjuka, fast det är nog inte i Markus det står så... Hur som helst så lyckas inte lärjungarna bota pojken och Jesus verkar ganska trött på hela situationen just då. Han botade pojken, och när lärjungarna undrade varför inte de lyckades driva ut den orena anden så svarade Jesus att den sorten bara kan drivas ut med bön.
Jag har funderat många gånger som sagt, men i kombination med temat imorgon så blir det ännu mer intressant...
Kampen mot ondskan.
Där har vi inte mycket att komma med utan Jesus... Fast vi är ju inte utan Jesus heller...
Bön alltså.
Det är något jag inte kan prata om utan att det blir helt uppåt väggarna flummigt, och ändå är det något så naturligt och... jag skulle vilja säga enkelt, men det är lögn. Det är något som alla har väldigt nära till för det är ju faktiskt inte svårare än att vända sig till Gud med vad man har på hjärtat, men samtidigt är det så mycket mer, och för många kanske inte möjligheten att be känns som något som finns nära, även om jag tror att alla ber på ett eller annat sätt oavsett om de vet om det själva eller ej...
Jaja... Det som är spännande just i det här sammanhanget är ju att Jesus pekar på hur viktigt det är med bön och vilken kraft det finns i den. Det är väl där det svåra är antar jag, för nog bad väl lärjungarna? De var nog en ganska from skara efter att ha umgåtts med Jesus ett tag...
Jesus ber för oss. För att han vet vad vi inte förmår? För att vi ska kunna be genom honom och nå fram? För att vi är helt beroende av en tolk då vi ber, för att kunna vara nära Gud och öppna för svaren han ger i bönen?
Nä, jag vet inte. Och det fina är att det spelar ingen roll! Men vad Jesus menar är jag nyfiken på som sagt...
Och pojkens pappas vädjan till Jesus "förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan" får svaret: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror."
Då ropar mannen "Jag tror. Hjälp min otro."

Fantastiskt!
Det är något som jag återkommer till väldigt ofta. Just de där motsägelsefulla stämmer så väl, på något sätt. Jag tänker att det nog säger en hel del om hur det är att vara människa och hela tiden vara fast mittemellan.
Jag tror, men tvivlar. Och Jesus är mitt enda hopp.
Jag tror på vad Jesus säger, att för den som tror är allt möjligt, samtidigt som jag inte tror att allt är möjligt.
Jag kan inte gå på vatten, för att jag tror att det är omöjligt. Förnuftet och naturlagarna och alla mina erfarenheter säger mig att det för all del går att simma, men inte GÅ på vatten. Samtidigt tror jag att det skulle vara möjligt om Gud ville ha det så. Det berättas ju om att Jesus kallade Petrus ur båten och han gick. Så länge han inte tvivlade på att det var möjligt så gjorde han det faktiskt. Men då hade han Gud ansikte mot ansikte framför sig, och ändå sjönk han när han förstod vad han höll på med. Han trodde, men Jesus fick hjälpa hans otro...
Jag tror att allt är möjligt för Gud, men att synden står i vägen för människors förmåga. Det gäller nog allt. För även om någon som inte har en aning om att det är omöjligt att gå på vatten tar ett steg ut från bryggan så sjunker hon (min dotter testade när hon nyss lärt sig gå...)
Jag vet inte om jag tror att det är möjligt att tro utan otro. Jag tror inte det. Otron, är det ondskan kanske, med tanke på morgondagens tema. Synden, tvivlet och brustenheten?

Nu kan jag inte låta bli att börja tänka på Paulus och romarbrevet. "Allt som inte sker i tro är synd" säger han, och "Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda."
Och det är Jesus jag får be om hjälp att besegra det onda inom mig med, för min tro räcker inte. Ingen räcker till utan behöver hjälp av Jesus för att driva ut orena andar, eller vad vi nu väljer att kalla vårt mörker för. Ondskan behöver ständigt bekämpas och det gör vi bäst genom att vända oss till Gud så att Gud kan vända ont till gott både inom oss och omkring oss...

Och det här blev ju ganska osammanhängande skulle jag tro... Men det får vara så.

Stilla mässa igen!
Det var längesedan sist, men ikväll har jag firat veckomässa "hemma" och det var fantastiskt. Verkligen hemma liksom...
Jag borde inte skriva egentligen, för ingenting förblir helt när jag försöker klä det i ord, men språket är ju vad vi har att förmedla oss med till varandra, och jag tycker om att skriva. Att liksom försöka med vad som finns att tillgå och använda det och låta något växa fram som ur "ingenting". Ur tystnaden, eller på ett tomt papper... (dataskärm)
Språk är fascinerande. Vi har 29 bokstäver i alfabetet, och av dem kan vi göra olika kombinationer som bildar ord, meningar och tillslut en berättelse, som kanske någon annan läser eller lyssnar till. Vi kan beskriva vår verklighet på ett många gånger väldigt nyanserat sätt, samtidigt som språket ofta känns oerhört begränsande. Jag tror faktiskt att jag skulle tycka det var lika omöjligt att träffa rätt med perfekt precision oavsett hur väl jag behärskade ett språk, och ändå är det så spännande att försöka...

Fast idag ska jag inte ens försöka... Så jag nöjer mig med den här lilla funderingen just nu :-)

Det är söndag, och jag är nog trött... Barnen sover och det är äntligen tillräkligt tyst för att jag ska kunna höra mina tankar.
När kvällen kommer är jag ibland så splittrad att det tar en lång stund innan alla intryck har landat. Går jag och lägger mig somnar jag i en värld som snurrar alldeles för fort, och vaknar medan den accelererar igen på morgonen. Det funkar inte. Jag behöver få be. Det är så oerhört viktigt...
Beredelseordet i dagens högmässa var fint. Det gick ut på att vända sig till Gud med allt, både positivt och negativt, och att låta sig bli sedd och tröstad... och förlåten...

Och så är det ju. Det finns inget annat jag kan göra än att släppa allt jag går omkring och bär på. Rikta det till Gud i bön och låta Gud ta hand om det. Jag kan släppa allt jag har i händerna och klä av mig allt jag klär mig i inför mig själv och andra. Alla tankar och föreställningar. Det är bäst så. För kommer jag till Gud helt naken och tomhänt måste jag vara beredd på att låta Gud klä mig och ge mig de redskap jag behöver för att fungera bäst i mitt liv.
Ingen annan känner mig. Jag vet inte själv vad som finns i djupen... Jag har ingen aning. Men Gud vet precis allt. De gåvor jag har fått vet Gud bäst hur de bör användas, och att ge mig åt Gud, överlåta allt så gott det nu går, är det enda jag vill. Men det är så svårt med sinnet fullt av intryck som kommer från alla håll.

Jag har verkligen inget annat att ge än mig själv och det handlar inte om att jag inte tror att jag är nåt. Tvärtom tror jag... Att tro på Gud är att tro på sig själv tänker jag. Men bara i kombination... Eller är det ett tecken på dålig självkänsla att tycka det är skönt att få slippa sig själv? Fast jag menar inte så heller... Det är ju omöjligt att förklara, ens på min flummiga blogg märker jag...
Jag menar ungefär att jag tror jag kommer närmare mig själv genom att ta ett steg tillbaka och låta Gud ta mig dit. Som något slags samarbete, fast... äsch! Utan en massa ord vore det skitlätt att säga vad jag tror att jag menar.

God natt!

Oförgängelsens evighetsord
Alltting skapats mitt
Korset mellan himmel och jord
Triumf - livet är fritt!

--------

Jo, jag vet att det är fastetider och inte påsk än på ett tag, men senaste veckan har jag läst så mycker påskigt att något sånt här var ganska väntat...

Det är spännande med en ny trädgård. Vi har ingen aning om vad det är för grönt som kikar upp ur rabatterna, och jag är inte tillräkligt ekologisk för att kunna gissa mig till vad det är för buskar vid staketet nere vid komposten, men knopparna brister och små blad skymtar.
Det är februari...

Nästa vecka har hela familjen sportlov. Blir det ingen snö kan vi ju hoppas på vårväder så vi kan sitta ute och fika. Mot väggen i hörnan, mellan verandan och vedskjulet blir det riktigt varmt när solen ligger på...

Och allt bara funkar! Ett fantastiskt citat av en fantastisk människa. Livet är bra härligt faktiskt. Det är inte mycket som behövs ibland för att glädjen och tacksamheten över det verkligt stora ska ta över. En morgonhimmel i orange, rosa och violett, med moln som tunna långa penseldrag över en spegelblank sjö är läkedom och nåd. Bara att få möjlighet att se något så vackert en enda gång vore nog.
Barnens ögon när de ler. Deras avslappnade ansikten när de sover. Min make som sitter helt stilla i köket och ser ut genom fönstret medan morgonkaffet bryggs. Jag älskar! Jag älskar så mycket, och det får jag av Gud. Det finns nog bara tack att säga faktiskt. Tack, tack, tack!

Små röda hjärtformade lappar på altaret berättade om kärlek.
"Fullkomlig tillit" läste jag på en av dem, och de två orden har följt mig hela dagen.
Ingen annan än Gud, tänker jag, går att lita på sådär helt utan ett litet ögonblicks reservation. Bara Gud...
Jag minns hur jag kunde känna den där tilliten som barn, tillsammans med mina föräldrar. Då var de lika eviga för mig som Gud är nu. Jag minns inte när jag lärde mig att tvivla, både på livet och på kärleken. Det är väl så att människor växer in i brustenhet på något sätt, och från den insikten måste börja sträva mot helheten igen. Kanske...
När barndomens tillit är försvunnen finns där inte längre någon återvändo. Det landet lämnar människan som när hon en gång flydde från lustgården, och vägen tillbaka finns inte.
Skapelseberättelsen slår an en ton som på ett sällsamt sätt får mig att underkasta mig totalt. Det är kunskapen som drivit mig bort från tilliten, och kunskap är verkligen på gott och ont...

Jag har en liten dotter. Hon är fortfarande kvar, eller i alla fall nära, det där bekymmerslösa omedvetandet om hur världen ser ut. Människor är fortfarande pålitliga i hennes verklighet, och hon berättar om kärlek och ursprung på ett speciellt sätt, utan att säga någonting.

Men kunskapen kan bara röra om på ytan
Ingenting kan skada oss på djupet
För där är Gud
Större än vår kunskap

Jag var på högmässogudstjänst på förmiddagen istället.
Jag skulle det, absolut, ringde en vän och berättade för mig.
Och hon hade ju rätt.
Hon skulle sjunga med kören, och ville ha mig i bänken.
Predikan var fantastisk.
Kören sjöng, och hela kyrkan badade i ljus.
Organisten i min församling har tonsatt en dikt som jag har skrivit, det visste jag sedan ett par veckor tillbaka, men att kören skulle sjunga sången hade jag ingen aning om.
Det var så oerhört stort!
Så mjukt och vackert och...
Ja, jag är verkligen glad att jag gick dit!

Imorgon är det fastlagssöndagen, och jag ska förhoppningsvis på temamässa och se ungdomar spela teater på temat för söndagen. Kul!
Jag har helt snöat in på första årgångens evangelietext. Den passar mig perfekt just nu... Jesus berättar vad som väntar honom i Jerusalem, väldigt tydligt och rakt på sak, och lärjungarna begriper ingenting. Jag ser framför mig tolv skäggiga män som förvirrat tittar på varandra och rycker på axlarna, men följer med ändå.
Fast vad skulle de begripa egentligen? Det är ju inte konstigt att de inte förstod (ville förstå?) vad Jesus menade. De trodde ju att han var Messias, och i deras värld fanns inte tanken på att Messias skulle bli korsfäst. Seger genom död är ju inte helt logiskt liksom, och innan de fått uppleva hela händelsen och sett den uppståndne Jesus på påskdagen är det givet att de inte förstod.

Och så där är det ofta, i alla fall för mig. Jag fattar ingenting. Sammanhangen går förbi mig och allt verkar bara vara slumpartat och jag har ingen direkt plan. Bara följer med i händelser som jag inte kan styra över, och undrar vad som egentligen är meningen med allt jag gör. Och så rätt vad det är så händer något som gör att jag kan titta tillbaka på det som hänt - ofta småsaker - och ta mig för pannan och undra hur jag kunnat missa alla hintar. Då ser jag plötsligt en röd tråd genom tiden, och känner mig dum som kunnat missa den tidigare. Jesus har gått där och pratat och berättat, men jag begrep ingenting.
Jaja... Men det är ganska skönt att inte begripa också. Det är ju okej att följa med ändå. Kärlekens väg är inte, tänker jag, en väg som jag måste förstå för att gå den. Jag måste inte ha en aning om vart det bär för att följa Jesus. Jag får vara lika korkad som lärjungarna, och får tro på att jag hamnar rätt om jag följer Jesus. Vad Gud har för avsikter kan jag spekulera i bäst jag vill. Men på egen hand kommer jag aldrig att kunna lista ut ett enda dugg. Det är bara att gå. Våga fortsätta.
Så jag gör väl det...

Jag går sönder! Jag känner mig så oerhört maktlös, så ofta, och jag vet ju att jag är det också...
Vi är under utredning hela familjen på sätt och vis, även om det i första hand är äldste sonen som har det jobbigt. Igår var det ett nytt möte. Åtta personer satt samlade runt ett bord och tittade på ett utlåtande från skolpsykologen. Fler papper att förhålla sig till. Fler ord som beskriver pojken, som bara Gud känner.
Jag känner mig helt tom. Mötet gick bra dock... Nytt schema ska utformas, resultat ska följas upp och fler papper ska skrivas. Fler vuxna skall engageras, och fler tankar ska grävas fram. Nu har den fritidspedagog som varit närmast honom fått nytt jobb. Förhoppningsvis kommer en ny resurs redan på måndag, men det blir nytt och omkullkastat för barnet som beskrivs i protokollet. Nytt brukar betyda förtvivlan för honom, på något sätt. Och jag får inte gå sönder nu heller. Det kanske passar bättre framåt vårkanten för mamman att gå i tusen bitar. Måste planera in det vid tillfälle. Boka barnvakt i tid och så...
Han grät ikväll. Inte av ilska och frustration som vanligt, utan sorgsen uppgiven gråt som när något brister och allt det ledsna äntligen får komma ut som vad det verkligen är. Han tror inte mycket gott om sig själv. Bara sju år gammal, men med tyngre tankar än en så liten pojke ska behöva bära på. Han sa att det nog bara finns tre som älskar honom i hela världen. Jag, hans pappa och Gud. Fast han tvekade...
- Älskar Gud verkligen alla? Frågade han. Till och med mig? Fast jag är så dum?
Sen bad vi.
- Och du då? Frågade han mig efter aftonbönen. Kommer du att orka tycka om mig tills jag blir stor? Fast jag skriker och svär? Lovar du?
Hur kan man inte älska honom undrar jag? Han är så levande och äkta och ömtålig. Jag beundrar honom för den han är, men han tror mig inte.
Jag blir arg och irriterad på honom också, för vad han gör, inte för vem han är. Det tror han inte heller på. Han tror att hans misslyckanden handlar om att hela han är fel.
Ikväll var Gud tydlig i hans rum. Kärlek kan göra ont, när man inte tycker man är värd den. Men jag kan bara be att han tar det till sig. Att han låter sig läkas en aning, och inte visar bort det han så väl behöver.

Gud, håll hårt i barnet jag älskar så hjärtat håller på att slitas ur kroppen på mig. Var honom nära i människor han har omkring sig. Älska honom genom alla som kommer i hans väg!

En jobbig dag...
Och så hakar jag upp mig på det första jag skriver. Det här är ingen jobbig dag. Det är en fantastisk dag. Helt ny, den har aldrig varit förut, och jag vill inte kritisera den. Det är jag som har haft det jobbigt, eller är jobbig, eller gör det jobbigt för mig. Dagen har bara funnits för mig att leva i. Ett jobbigt liv då? Nej naturligtvis inte... Bah! Spelar roll?
Gud! Jag är så trött!

Symeons lovsång... Idag var den med i evangelietexten, men jag tror inte den lästes i kyrkan. Nej, det skulle jag kommit ihåg, även om barnen var högt och lågt. Det är en av de där bibelställena jag läser så ofta att jag ibland inte reflekterar över vad det står. Inte för att jag ber tidegärden med någon ordning och reda, men den ingår ju i completoriet varje kväll, så den sitter där, och är trygg och löftesrik.
Det är ju så. Vi kan stämma in i lovsången. Vi får gå hem i frid, varje kväll.
Det var familjegudstjänst idag, och sällan har jag varit så ofokuserad i kyrkan, men det var kul i alla fall, och de två barnen jag hade med mig störde nog bara ibland... förhoppningsvis :-)De hade någon slags datten med värmeljusen ett tag tills det var dags att gå fram och tända dem. Sen mutade jag fyraåringen med att berätta en hemlighet ifall han slutade jaga syrran mellan bänkarna. Det funkade sådär. Hemligheten var att vi skulle ha maränger och glass till efterrätt. Det fick han veta i bilen på väg hem, men egentligen skulle jag nog inte ha sagt något, för han skvallrade direkt, så syrran hoppade över middagen sen och gick direkt på marängerna istället... jaja. Bättre lycka nästa gång!

Vi har fått se solen idag.
Jag har suttit i trädgården i solskenet och sett dagsljus för första gången på väldigt länge känns det som. Kyndelsmässodag och allt.
Ljus är så viktigt! Det är helt underbart att se himlen ovanför molnen, att få se träden mot blå bakgrund och skuggor på marken.
Så oerhört vacker vår värld är. Bara i en trädgård i ett bostadsområde i en liten helt vanlig byhåla syns färger och detaljer så tydligt i solljuset att det vrider hela själen rätt.
Till och med fåglarna verkade gladare idag. De flög från det ena trädet till det andra, och ibland for de högt upp mot himlen och liksom tog sats och gled genom luften med utsträckta vingar. Utan ärende, bara upp och tillbaka, upp och tillbaka, i tillbedjan.
Gud är god!

För ett par veckor sen var jag på stan, och gick över en parkeringsplats. Antagligen bad jag, eller inte. Jag vet sällan det när jag tänker efter. Ofta är jag nog avstängd men beredd, för det händer att jag får ett litet tilltal, som är så tydligt som om någon hade ropat på mig i ett tyst rum. Då var det en bil som stod parkerad som fångade min uppmärksamhet, och jag undrade vad som var meningen, tills jag såg registreringsskylten och ordet "LYD". Närvaron då var så tydlig så det fanns liksom ingen chans att vifta bort det som ett sammanträffande.
Det är så oerhört svårt att gå balansgång på något sätt. Ibland känner jag mig helt blockerad. Där på parkeringen ville jag bara stanna och stå i regnet och blåsten och fortsätta fråga. Stanna kvar och bli helt levande. Om jag inte vore så instängd i mitt ego och brydde mig mer om ifall någon skulle se och tycka jag var konstig så skulle jag kanske vågat lyda just då.

Nu är balansgången mer skolan/familjen/ego för det mesta. Och ego är när jag känner att jag prioriterar fel, men gör det ändå. När jag stänger in mig, antingen bokstavligt, eller mer "glider ifrån" och inte är uppmärksam på var jag är och vad jag gör längre. När jag flyr till Gud, för att slippa nåt som är tråkigt. Det är ren lathet, och det är inte rätt tänker jag, att flumma iväg när Gud ju möter i just de uppgifter jag ska utföra och de människor jag träffar. Allt har sin tid säger predikaren. Amen säger jag. Ur led är tiden säger Shakespeare, men jag tror inte Hamlet är den som kan vrida tiden rätt åt mig. Det får nog jag jobba med tillsammans med Gud, bäst jag kan. Nästa vecka har vi helt sjukt mycket att göra. Så Gud bevare mig där jag behöver vara närvarande och rättvänd för att få gjort allt i rätt tid utan att försumma familjen. Men nu är nu, och det är bara att börja...

Vardag igen efter ännu en helg.

Ibland känns allt omkring mig som matrix. Som en låtsasvärld, uppbyggd för att passa människors sätt att fungera, men som inte riktigt är verklig ändå. Inte för mig i alla fall.
Det kan kännas som om jag är någonstans, mitt bland allt annat, men ändå inte är riktigt "med" utan liksom tittar på. Ser mig omkring i kulissen och fascineras över hur väl alla integrerar med varandra och i hela matrix. Varför känner jag mig så utanför? Jag vet faktiskt inte, men en känsla av ensamhet bland människor finns där allt som oftast. Inte för att jag är ensam, egentligen, för jag har både vänner bekanta och en stor familj som jag verkligen är nära, så det är konstigt.
Jag kan längta så oerhört mycket efter en människa att vara helt öppen med, men inser att det finns ingen annan än Jesus. Det händer att jag längtar tillbaka till när jag var barn, och fick lov att vara hela mig själv. Inte ha någon roll i en konstig vuxen verklighet. Vem i hela världen kan berätta för mig vem jag är och vad jag gör här, och varför jag känner och tänker som jag gör, när jag inte ens kan sätta ord på frågorna. Jag VET verkligen inte vad jag menar eller vill. Jag vill nog inte ha några svar heller kanske. Jag tror inte att jag är här av misstag, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna mig riktigt hemma någonstans... När jag var barn tänkte jag att jag kommer att förstå när jag blir vuxen. Fast när blir man det då?

Nu går dagarna i varandra. Plötsligt är det kväll igen, bara sådär...
Jag har inget att skriva om. Faktiskt. Jag saknar att skriva, men här finns ingenting som vill ut. Jag kanske har gett upp igen. Lite så känns det faktiskt, och det är ganska skönt... När jag kämpar emot och hela tiden söker så dräller det av funderingar, men jag orkar inte kämpa hela tiden. Gud gör som han vill ändå, och det är ju trots allt det jag tigger och ber om. Det är mindre tröttsamt att följa med utan att simma mot strömmen liksom. Det bär åt samma håll oavsett hur jag sprattlar, så jag lägger mig på rygg en stund och njuter av färden.

Möten med nya människor igen. Spännande, roligt och lite förvånande ibland...

Jag tycker att det är underligt, men inte egentligen, hur det kan vara en befrielse att få känna sin litenhet.
Fast jag är för trött för att orka utveckla tankarna tror jag. Jag ska fly in under min turkosa filt, och ta med mig ett glas vin och en bok istället.

Och hela världen antecknar? Varför skriver jag här? Egentligen?
Navelludd!

Vi såg en film igår med konfirmanderna. Jag tror den hette Jesus. Hur som helst så handlade den om Jesus. Den var okej. Fast jag har hittills inte sett någon film om Jesu liv som jag tycker har varit riktigt bra, och anmäler mig frivillig som gnällspik på det området. Det är ju inte så konstigt kanske, att det är svårt att göra en film om Jesus som stämmer överrens med vars och ens bild och tolkning, så den får väl duga, trots allt...

Hur som helst så var det en del saker som jag tyckte var knäppa och som jag inte alls vill skriva under på, men konfirmanderna är så tysta att det är svårt att veta om de 1.) lägger märke till detaljerna 2.) lägger det de ser och hör på minnet 3.) undrar något över huvud taget. Vad vi än frågar möts med tystnad, och eventuellt en axelryckning eller ett undvikande "vet inte." Det är ganska tråkigt faktiskt, för de tänker säkert en hel del... Undrar om det beror på att de känner sig obekväma i gruppen, eller om det bara behövs något förlösande som gör att dammarna sprängs. Det är ju deras frågor och funderingar som är intressanta liksom. Inte minst för dem... Konfirmationsundervisning får man ju inte mer än en gång, och de har ju världens chans nu att ta för sig... Bah! Och jag är fortfarande lika nyfiken på konfirmander som när jag träffade dem första gången, och har förstått att det faktiskt finns sådana som pratar också så jag fortsätter hoppas på det här gänget!

Filmen... Nä, jag orkar inte gå loss på det egentligen, men... En scen var från Johannesevangeliet när Jesus förvandlade vatten till vin. Filmen framställde det som om Jesus menade att hans stund inte var inne för att börja förkunna, och kanske är det vad som avses. Jag har alltid tänkt att det han säger syftar till att tiden för instiftandet av det nya förbundet inte är kommen, och att det han ska göra just har påbörjats.
Jaja...

Jag blev just biten av en mygga!!! På tal om något helt annat. Det är nog första gången jag fått ett myggbett i januari. Igår såg jag en fluga som satt på väggen utomhus, och förra året fotograferade jag en fullt utslagen maskros mitt i vintern. Håhå jaja... Det var bättre förr. När jag var barn fick vi minsann gå till skolan i snöstorm och uppförsbacke. Då var det vinter, och inget löjligt blaskigt gråväder som nu för tiden. Dagens ungdom vet väl inte ens hur en snöskyffel ser ut *mutter mutter*

Jag är visst trött :-)

Det är skönt med ledigt, men nu börjar jag känna mig lite isolerad faktiskt. Bubblan blir ganska liten här hemma, och jag längtar efter att få träffa fler människor. Jag behöver få prata och ta del av andras tankar, och jag behöver vilan det ger mig att inte vara ytterst ansvarig för andra än mig själv.

Jag längtar efter kapellet också. Kanske är det framförallt tystnaden och stillheten i kapellet på morgonen jag längtar efter. Att få andas ut och andas in och vara kvar i bönen.
Jag behöver få be ordentligt. Det är svårt med bön... Inte att rabbla Vår Fader, eller att vända mig till Gud med en tanke eller några ord, utan att verkligen be och överlåta allt och bli av med det som maler och distraherar runtomkring.
Bakom orden och mina egna tankar finns en annan slags bön, på något underligt sätt, och vägen dit är bara tystnad och överlåtelse. Den befriande bönen som är på riktigt, det verkliga och det sanna som finns bakom allt är nog där någonstans kan jag tänka, men jag vet inte. Det är dit jag längtar hur som helst, men jag är fast här i allt annat för tillfället.

Här och nu.
Gud är här
Gud är nu
Det räcker att veta det... Jag kan bara be om att få be så länge...