Flygande tankar

Yeah! Nu är det kväll igen, och idag har jag kommit till en ny insikt. Nämligen att hårda leksaker som studsar mot laminatgolv påverkar mig negativt. Förutom skrik och vissa tecknade s.k. barnprogram är nog ekot från laminatgolv det ljud jag skulle sakna minst om jag aldrig mer fick höra det...

Det har varit en lång vecka. Kul för all del att vara ledig tillsammans med hela familjen, men jag är inte ledsen för att jag ska till skolan på måndag heller. Jag har inte fått en bråkdel av allt som jag tänkt göra under lovet gjort. Några hundra sidor i en bok har jag läst, men det är mer än hälften kvar och jag hade hoppats bli färdig med en skriftlig recension av den... Jaja. Jag får väl hyra filmen och se slutet i värsta fall :-(

Imorgon är det söndag och jag har läst igenom texterna som hastigast. Jag såg att en av de texter jag ofta funderar över är evangelietext imorgon, så det ska bli riktigt spännande att gå till kyrkan. Texten är från Markusevangeliet och handlar om hur lärjungarna misslyckades med att bota en pojke med en stum ande, eller fallandesjuka, fast det är nog inte i Markus det står så... Hur som helst så lyckas inte lärjungarna bota pojken och Jesus verkar ganska trött på hela situationen just då. Han botade pojken, och när lärjungarna undrade varför inte de lyckades driva ut den orena anden så svarade Jesus att den sorten bara kan drivas ut med bön.
Jag har funderat många gånger som sagt, men i kombination med temat imorgon så blir det ännu mer intressant...
Kampen mot ondskan.
Där har vi inte mycket att komma med utan Jesus... Fast vi är ju inte utan Jesus heller...
Bön alltså.
Det är något jag inte kan prata om utan att det blir helt uppåt väggarna flummigt, och ändå är det något så naturligt och... jag skulle vilja säga enkelt, men det är lögn. Det är något som alla har väldigt nära till för det är ju faktiskt inte svårare än att vända sig till Gud med vad man har på hjärtat, men samtidigt är det så mycket mer, och för många kanske inte möjligheten att be känns som något som finns nära, även om jag tror att alla ber på ett eller annat sätt oavsett om de vet om det själva eller ej...
Jaja... Det som är spännande just i det här sammanhanget är ju att Jesus pekar på hur viktigt det är med bön och vilken kraft det finns i den. Det är väl där det svåra är antar jag, för nog bad väl lärjungarna? De var nog en ganska from skara efter att ha umgåtts med Jesus ett tag...
Jesus ber för oss. För att han vet vad vi inte förmår? För att vi ska kunna be genom honom och nå fram? För att vi är helt beroende av en tolk då vi ber, för att kunna vara nära Gud och öppna för svaren han ger i bönen?
Nä, jag vet inte. Och det fina är att det spelar ingen roll! Men vad Jesus menar är jag nyfiken på som sagt...
Och pojkens pappas vädjan till Jesus "förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan" får svaret: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror."
Då ropar mannen "Jag tror. Hjälp min otro."

Fantastiskt!
Det är något som jag återkommer till väldigt ofta. Just de där motsägelsefulla stämmer så väl, på något sätt. Jag tänker att det nog säger en hel del om hur det är att vara människa och hela tiden vara fast mittemellan.
Jag tror, men tvivlar. Och Jesus är mitt enda hopp.
Jag tror på vad Jesus säger, att för den som tror är allt möjligt, samtidigt som jag inte tror att allt är möjligt.
Jag kan inte gå på vatten, för att jag tror att det är omöjligt. Förnuftet och naturlagarna och alla mina erfarenheter säger mig att det för all del går att simma, men inte GÅ på vatten. Samtidigt tror jag att det skulle vara möjligt om Gud ville ha det så. Det berättas ju om att Jesus kallade Petrus ur båten och han gick. Så länge han inte tvivlade på att det var möjligt så gjorde han det faktiskt. Men då hade han Gud ansikte mot ansikte framför sig, och ändå sjönk han när han förstod vad han höll på med. Han trodde, men Jesus fick hjälpa hans otro...
Jag tror att allt är möjligt för Gud, men att synden står i vägen för människors förmåga. Det gäller nog allt. För även om någon som inte har en aning om att det är omöjligt att gå på vatten tar ett steg ut från bryggan så sjunker hon (min dotter testade när hon nyss lärt sig gå...)
Jag vet inte om jag tror att det är möjligt att tro utan otro. Jag tror inte det. Otron, är det ondskan kanske, med tanke på morgondagens tema. Synden, tvivlet och brustenheten?

Nu kan jag inte låta bli att börja tänka på Paulus och romarbrevet. "Allt som inte sker i tro är synd" säger han, och "Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda."
Och det är Jesus jag får be om hjälp att besegra det onda inom mig med, för min tro räcker inte. Ingen räcker till utan behöver hjälp av Jesus för att driva ut orena andar, eller vad vi nu väljer att kalla vårt mörker för. Ondskan behöver ständigt bekämpas och det gör vi bäst genom att vända oss till Gud så att Gud kan vända ont till gott både inom oss och omkring oss...

Och det här blev ju ganska osammanhängande skulle jag tro... Men det får vara så.