möte igen
Jag går sönder! Jag känner mig så oerhört maktlös, så ofta, och jag vet ju att jag är det också...
Vi är under utredning hela familjen på sätt och vis, även om det i första hand är äldste sonen som har det jobbigt. Igår var det ett nytt möte. Åtta personer satt samlade runt ett bord och tittade på ett utlåtande från skolpsykologen. Fler papper att förhålla sig till. Fler ord som beskriver pojken, som bara Gud känner.
Jag känner mig helt tom. Mötet gick bra dock... Nytt schema ska utformas, resultat ska följas upp och fler papper ska skrivas. Fler vuxna skall engageras, och fler tankar ska grävas fram. Nu har den fritidspedagog som varit närmast honom fått nytt jobb. Förhoppningsvis kommer en ny resurs redan på måndag, men det blir nytt och omkullkastat för barnet som beskrivs i protokollet. Nytt brukar betyda förtvivlan för honom, på något sätt. Och jag får inte gå sönder nu heller. Det kanske passar bättre framåt vårkanten för mamman att gå i tusen bitar. Måste planera in det vid tillfälle. Boka barnvakt i tid och så...
Han grät ikväll. Inte av ilska och frustration som vanligt, utan sorgsen uppgiven gråt som när något brister och allt det ledsna äntligen får komma ut som vad det verkligen är. Han tror inte mycket gott om sig själv. Bara sju år gammal, men med tyngre tankar än en så liten pojke ska behöva bära på. Han sa att det nog bara finns tre som älskar honom i hela världen. Jag, hans pappa och Gud. Fast han tvekade...
- Älskar Gud verkligen alla? Frågade han. Till och med mig? Fast jag är så dum?
Sen bad vi.
- Och du då? Frågade han mig efter aftonbönen. Kommer du att orka tycka om mig tills jag blir stor? Fast jag skriker och svär? Lovar du?
Hur kan man inte älska honom undrar jag? Han är så levande och äkta och ömtålig. Jag beundrar honom för den han är, men han tror mig inte.
Jag blir arg och irriterad på honom också, för vad han gör, inte för vem han är. Det tror han inte heller på. Han tror att hans misslyckanden handlar om att hela han är fel.
Ikväll var Gud tydlig i hans rum. Kärlek kan göra ont, när man inte tycker man är värd den. Men jag kan bara be att han tar det till sig. Att han låter sig läkas en aning, och inte visar bort det han så väl behöver.
Gud, håll hårt i barnet jag älskar så hjärtat håller på att slitas ur kroppen på mig. Var honom nära i människor han har omkring sig. Älska honom genom alla som kommer i hans väg!
Vi är under utredning hela familjen på sätt och vis, även om det i första hand är äldste sonen som har det jobbigt. Igår var det ett nytt möte. Åtta personer satt samlade runt ett bord och tittade på ett utlåtande från skolpsykologen. Fler papper att förhålla sig till. Fler ord som beskriver pojken, som bara Gud känner.
Jag känner mig helt tom. Mötet gick bra dock... Nytt schema ska utformas, resultat ska följas upp och fler papper ska skrivas. Fler vuxna skall engageras, och fler tankar ska grävas fram. Nu har den fritidspedagog som varit närmast honom fått nytt jobb. Förhoppningsvis kommer en ny resurs redan på måndag, men det blir nytt och omkullkastat för barnet som beskrivs i protokollet. Nytt brukar betyda förtvivlan för honom, på något sätt. Och jag får inte gå sönder nu heller. Det kanske passar bättre framåt vårkanten för mamman att gå i tusen bitar. Måste planera in det vid tillfälle. Boka barnvakt i tid och så...
Han grät ikväll. Inte av ilska och frustration som vanligt, utan sorgsen uppgiven gråt som när något brister och allt det ledsna äntligen får komma ut som vad det verkligen är. Han tror inte mycket gott om sig själv. Bara sju år gammal, men med tyngre tankar än en så liten pojke ska behöva bära på. Han sa att det nog bara finns tre som älskar honom i hela världen. Jag, hans pappa och Gud. Fast han tvekade...
- Älskar Gud verkligen alla? Frågade han. Till och med mig? Fast jag är så dum?
Sen bad vi.
- Och du då? Frågade han mig efter aftonbönen. Kommer du att orka tycka om mig tills jag blir stor? Fast jag skriker och svär? Lovar du?
Hur kan man inte älska honom undrar jag? Han är så levande och äkta och ömtålig. Jag beundrar honom för den han är, men han tror mig inte.
Jag blir arg och irriterad på honom också, för vad han gör, inte för vem han är. Det tror han inte heller på. Han tror att hans misslyckanden handlar om att hela han är fel.
Ikväll var Gud tydlig i hans rum. Kärlek kan göra ont, när man inte tycker man är värd den. Men jag kan bara be att han tar det till sig. Att han låter sig läkas en aning, och inte visar bort det han så väl behöver.
Gud, håll hårt i barnet jag älskar så hjärtat håller på att slitas ur kroppen på mig. Var honom nära i människor han har omkring sig. Älska honom genom alla som kommer i hans väg!
Kommentarer
Trackback