kärlekens väg
Imorgon är det fastlagssöndagen, och jag ska förhoppningsvis på temamässa och se ungdomar spela teater på temat för söndagen. Kul!
Jag har helt snöat in på första årgångens evangelietext. Den passar mig perfekt just nu... Jesus berättar vad som väntar honom i Jerusalem, väldigt tydligt och rakt på sak, och lärjungarna begriper ingenting. Jag ser framför mig tolv skäggiga män som förvirrat tittar på varandra och rycker på axlarna, men följer med ändå.
Fast vad skulle de begripa egentligen? Det är ju inte konstigt att de inte förstod (ville förstå?) vad Jesus menade. De trodde ju att han var Messias, och i deras värld fanns inte tanken på att Messias skulle bli korsfäst. Seger genom död är ju inte helt logiskt liksom, och innan de fått uppleva hela händelsen och sett den uppståndne Jesus på påskdagen är det givet att de inte förstod.
Och så där är det ofta, i alla fall för mig. Jag fattar ingenting. Sammanhangen går förbi mig och allt verkar bara vara slumpartat och jag har ingen direkt plan. Bara följer med i händelser som jag inte kan styra över, och undrar vad som egentligen är meningen med allt jag gör. Och så rätt vad det är så händer något som gör att jag kan titta tillbaka på det som hänt - ofta småsaker - och ta mig för pannan och undra hur jag kunnat missa alla hintar. Då ser jag plötsligt en röd tråd genom tiden, och känner mig dum som kunnat missa den tidigare. Jesus har gått där och pratat och berättat, men jag begrep ingenting.
Jaja... Men det är ganska skönt att inte begripa också. Det är ju okej att följa med ändå. Kärlekens väg är inte, tänker jag, en väg som jag måste förstå för att gå den. Jag måste inte ha en aning om vart det bär för att följa Jesus. Jag får vara lika korkad som lärjungarna, och får tro på att jag hamnar rätt om jag följer Jesus. Vad Gud har för avsikter kan jag spekulera i bäst jag vill. Men på egen hand kommer jag aldrig att kunna lista ut ett enda dugg. Det är bara att gå. Våga fortsätta.
Så jag gör väl det...
Jag har helt snöat in på första årgångens evangelietext. Den passar mig perfekt just nu... Jesus berättar vad som väntar honom i Jerusalem, väldigt tydligt och rakt på sak, och lärjungarna begriper ingenting. Jag ser framför mig tolv skäggiga män som förvirrat tittar på varandra och rycker på axlarna, men följer med ändå.
Fast vad skulle de begripa egentligen? Det är ju inte konstigt att de inte förstod (ville förstå?) vad Jesus menade. De trodde ju att han var Messias, och i deras värld fanns inte tanken på att Messias skulle bli korsfäst. Seger genom död är ju inte helt logiskt liksom, och innan de fått uppleva hela händelsen och sett den uppståndne Jesus på påskdagen är det givet att de inte förstod.
Och så där är det ofta, i alla fall för mig. Jag fattar ingenting. Sammanhangen går förbi mig och allt verkar bara vara slumpartat och jag har ingen direkt plan. Bara följer med i händelser som jag inte kan styra över, och undrar vad som egentligen är meningen med allt jag gör. Och så rätt vad det är så händer något som gör att jag kan titta tillbaka på det som hänt - ofta småsaker - och ta mig för pannan och undra hur jag kunnat missa alla hintar. Då ser jag plötsligt en röd tråd genom tiden, och känner mig dum som kunnat missa den tidigare. Jesus har gått där och pratat och berättat, men jag begrep ingenting.
Jaja... Men det är ganska skönt att inte begripa också. Det är ju okej att följa med ändå. Kärlekens väg är inte, tänker jag, en väg som jag måste förstå för att gå den. Jag måste inte ha en aning om vart det bär för att följa Jesus. Jag får vara lika korkad som lärjungarna, och får tro på att jag hamnar rätt om jag följer Jesus. Vad Gud har för avsikter kan jag spekulera i bäst jag vill. Men på egen hand kommer jag aldrig att kunna lista ut ett enda dugg. Det är bara att gå. Våga fortsätta.
Så jag gör väl det...
Kommentarer
Trackback