Flygande tankar

det är alltid något... Jag saknar min gamla blogg, faktiskt. Och jag gör ett inlägg igen för att inte riskera att den tas bort pga för lång inaktivitet eller så... Hej

Det finns inget mer jag kan skriva här tyvärr. Bloggen började som en anonym avstjälpningsplats på stora världsvida internet och slutar här då jag inte längre kan skriva vad jag vill eftersom jag inte har en aning om hur många av alla som läser som faktiskt vet vem som döljer sig bakom tankarna. (Dessutom används en del av det jag skriver som ”profetior” av någon som tror att jag är tappad bakom en vagn och inte förstår att det är ett spel och ett försök att manipulera mig.) Det känns faktiskt riktigt sorgligt, men jag kan inte lämna ut mig längre. Nu vet jag att fler människor än de jag själv valt att avslöja mig inför vet att det är jag som bloggar och därför får jag väl starta en ny blogg på annan ort, eller lägga ner. Hit men inte längre flög tankarna...

Igår hämtade jag mitt omdöme på skolan. Biljetten till min framtid... Nu är ansökan kompletterad och jag kan bara vänta på besked om antagning. Det ska bli väldigt spännande att läsa religionsvetenskap, men jag är osäker på vart det kommer att föra mig. Tankarna på att läsa till präst känns långt långt borta nu (igen) och nu känns det inte ens som om jag är speciellt angelägen om att försöka få ordning på dem. Det kommer att visa sig, hur som helst, hur jag förändras av att börja läsa teologi och innan jag har en aning om vad som händer med min tro och mitt förhållande till kyrka och religion(er) tänker jag inte ta kontakt med stiftet. Och innan jag vet om universitetsstudier över huvud taget är genomförbart i mitt liv just nu ska jag nog också mest vara tyst och inte försöka se längre än näsan räcker. En dag i taget. Det fungerar bäst då. Och så tilliten till att Gud förser mig med vad jag bäst behöver just den dagen. Det blir nästan alltid för mycket att fundera över när jag försöker se in i framtiden... Jag är glad idag. Jag mår bra just nu. Det räcker. Jag är trött, men inte så trött att jag inte kan sitta och skriva just nu. Jag kan låta bli att fundera över hur trött jag kommer att vara imorgon ifall och om och kanske. Jag gör det jag kan och lägger resten i Guds händer. Det får jag göra med studier, ekonomi, relationer, jobb (ja, jag sommarjobbar inom vården igen) och allt annat också... Det ordnar sig alltid. Det gör faktiskt det på något sätt. Jag klarar mig alltid. Det har jag gjort hittills och hur rädd jag än har varit för det som funnits i framtiden så har det aldrig visat sig vara omöjligt att ta sig igenom... Jag har faktiskt ett helt liv här och nu. Det verkade nästan omöjligt till en början, att gå ut i okänt kaos mot något jag inte visste vad det var, men tittar jag bakåt ett par månader så ser jag ganska tydligt hur Gud har burit mig framåt mot ljusare horisonter hela tiden. Lärt mig mer om mig själv och om livet och gjort mig än mer uppmärksam på hur mycket vackert det finns att ta vara på överallt. Inom synhåll finns, om jag bara vill se det, alltid något att tacka för. Naturen utanför fönstret, blommorna på bordet, taket ovanför mitt huvud eller klockan på väggen som med sitt tickande skvallrar om att det kommer tid till mig i en jämn ström oavbrutet. Livet är en pågående process som inte lämnar någon oberörd (förhoppningsvis.) Tja... och det är en ljus sommarkväll... Lite te på balkongen skulle inte skada ;-)

Jag saknar kyrkan. Gudstjänsten tillsammans med andra människor... Inte för att jag har slutat gå i kyrkan, men det är mer sällan nu än tidigare. Jag saknar hela atmosfären i kyrkan, orgelmusiken, psalmerna som jag får sjunga hellre än bra, gemensam bön... Jag har ju vant mig vid att börja dagen med morgonbön i kapellet, men mot slutet av terminen blev besöken i kapellet också allt färre. Jag gick dit ensam när jag hade tillfälle... Nu är skolan slut och min gudstjänst firas på balkongen, i köket eller liggande på en stor röd matta i mitt vardagsrum. Jag saknar inte Gud. Det enda riktigt verkliga i mitt liv och det enda som finns kvar när allt omkring bleknar och flyter ihop är Gud. Jag är medveten om att det inte bara är i överlåtelse och bön det är så, utan alltid. När jag diskar eller cyklar till busshållplatsen i regnet också. När jag sover och när jag pratar i telefon, fast jag tänker inte på det då på samma sätt. Märker det inte alls ibland, men det hör ju inte till saken. Det är i Gud och med Gud vi rör oss i tillvaron. Den inre och den yttre. Det är inte i kyrkan jag får se hur evigheten är förenad med allt i tiden och vardagen. Inte i första hand i kyrkan i alla fall, för Gud är större än att begränsa sig till en timme en förmiddag i veckan, men jag längtar verkligen efter gemenskapen i kyrkan ibland... På sätt och vis tänker jag att gudstjänstfirande i kyrkan inte ger Gud något vidare utrymme att handla genom människor, men jag har nog fel. Det är en viktig liten detalj i min gudsrelation att få komma till kyrkan och sitta i lugn och ro. Även om jag sällan hittar tilltalen just där och då så ger det mig väldigt mycket. Det är ju inte på kyrkbänken vi i första hand förväntas leva våra liv, men mycket av det jag tar med mig ut från kyrkan, med mig i mitt liv, kommer nog ändå till mig där, så nog handlar Gud i gudstjänsten. Oberoende av min upplevelse... Som vanligt... Jag är så oerhört bra på att förminska Gud och tro mig om att ha koll på vad som sker. Så är det inte. Jag har ingen koll och det är nog bäst så ;-)

Det är sommar och jag har en dator. Kanske fortsätter jag skriva på bloggen nu, eller så slutar jag. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag behöver det längre. Jag har vant mig vid att skriva för hand nu och det är ju på sätt och vis enklare eftersom då behöver jag inte linda in orden för att göra det tillräkligt opersonligt... Fast bloggen har varit min flytväst och min räddning länge, så jag vill ändå av någon anledning komma hit och uppdatera lite.

Jag har lärt mig mycket om mig själv de senaste månaderna. Det är viktigt och bra. Jag har också lärt mig en hel del om andra människor. Om "människan" kanske helt enkelt. Det är svårt att vara generell, men jag har upptäckt på hur många olika sätt mina val i livet har fått andra att reagera. Deras reaktioner har fått mig att förstå vem de anser mig vara och baserat på vem de känner mig som så har de behandlat mig olika. Det är inte ett "jag" som alla känner, utan den jag är för människor i min närhet varierar. Antagligen beror det mycket på mig, vad jag har valt att visa. Vilka sidor av mig jag har burit fram i mina möten med dessa människor, men hur som helst så är det många som känner en del av mig och tror att det är allt jag är. Fyller i resten med spekulationer och antaganden och jag blir för dem en människa som är någon annan än den som är mitt riktiga jag. Spännande och nyttigt som sagt att få förstå hur lite folk som tror att de känner mig faktiskt vet om mig. Och tvärtom naturligtvis. De man minst anar visar sig vara de som känner en bäst...

Jag förundras ständigt över hur komplexa vi är vi människor. Jag blir både upprymd och förtvivlad över hur små våra världar är ibland Upprymd över hur mycket det alltså finns utanför våra föreställningar om saker och ting och förtvivlad över hur svårt det kan vara att gå utanför sina egna tankemönster, ut dit i det stora utanför oss själva.

Jag mår bra! Jag mår faktiskt riktigt bra. Livet är smärtsamt ibland, på många sätt, men det är inte farligt att ha ont. Jag tror att det skadar mer att akta sig så för det som gör ont att man aldrig får några sår. Då kommer man för alltid att vara så rädd för smärtan att det hindrar en från att faktiskt leva. Det som har varit har varit smärtsamt och visst ömmar det ibland fortfarande om någon petar direkt i såret, men det läker fint och snart är det bara ett ärr kvar som vittnar om att jag har levt, blivit skadad och läkt. Jag vet att smärtan inte är för alltid och jag är inte rädd för att göra mig illa igen. Det kommer att hända. Det måste det göra. Livet gör ont och kärlek gör ont, men det hindrar mig inte varken från att leva eller älska. Tack Gud för att du låter mig älska!

Barnen mår också bra. De har inte samma språk att beskriva sin smärta med, men de läker. Och oavsett språk så finns det inga ord för det som verkligen är på riktigt tänker jag. Kärleken är det enda sanna och kärleken är både ordlös och formlös. Språket är bara ett redskap som vi kan använda för att förvränga och begränsa det obeskrivliga. Kärleken (Gud) talar direkt med barnen på ett annat sätt än med mig. De känner att de är älskade och märker att allt lugnar ner sig undan för undan. Med ord talar vi med varandra, berättar jag för dem hur oerhört värdefulla de är och hur mycket jag älskar dem. Berättar jag att det inte finns något i världen som skulle få varken mig eller deras pappa att sluta älska dem och att allt det här nya inte betyder att något har förändrats i vår kärlek och omsorg om dem. De frågar och funderar. Jag svarar och funderar vidare...

Och snart har jag sommarlov.
Någon spådde att det här kommer bli en jobbig sommar för mig. Faktum är att det inte känns så. Jag har fasat för sommar och semester och långa lediga dagar många gånger, men inte nu. Jag hoppas att sommaren blir lång och fin och att vi får riktigt många myggbett, men jag är inte orolig. Jag har ett busskort och en cykel och friheten att kunna ägna mig åt barnen och mig själv och bara njuta av sommaren. Det blir en sommar utan gräl. Jag tror det här kommer att bli min bästa sommar på mycket länge.

Vill någon diskutera mitt privatliv så går det inte längre att göra här på bloggen. (Ni som känner mig kan ringa eller maila istället.) Bloggen är anonym och jag tänker inte gå in på detaljer i några kommentarer här och har därför tagit bort möjligheten att kommentera inläggen jag skriver.

Det är mycket nu... Faktiskt...
Jag var beredd på att det här skulle bli tufft och det är tufft. Jag har lämnat min make. Skilsmässopappren är inlämnade och underskrivna av oss båda, men det är jag som går. Det är jag som förstör det sista av något som inte har funnits annat än i fantasin i flera år. Det är jag som får skulden. Det är mitt fel och jag visste att det skulle bli så. Jag tar gärna på mig att vara syndabock. En sådan behövs ofta och efter flera år som "soptipp" så kan jag stå ut med att vara det ett tag till. Kanske för alltid... Jag tvivlar på att han kommer att förlåta mig.
Men det är hans förlust i så fall och jag orkar inte bry mig om det just nu egentligen. Om han väljer att hata mig och vara bitter så lider han mer av det än vad jag gör. Jag behöver inte rädda honom från sig själv. Jag kan inte göra det heller. Jag vet inte ens om jag ville göra det om jag kunde. Jag är så trött!

Fast det är inte bara han som berättar för mig hur jag känner och varför. Det finns fler som ser mig som lite sjuk, eller i varje fall inte helt vid mina sinnen. Det är också okej. Jag kan inte annat än vända andra kinden till. Jag är den jag är. Kanske har jag inte full koll på det, men det är inte värre nu än tidigare. Vem vet egentligen allt om sig själv? Jag gör inte anspråk på att sitta inne med någon helhetsbild av någonting. Jag tror på Gud. Jag tror att det bara är Gud som finns i framtiden just nu och att när jag når dit så har Gud varit där liksom i det förflutna i samma evighet som är just nu. Där kan jag tänka mig att snacka om sanningar och kunskaper om människors inre. Vi själva kan bara anta och spekulera och försöka komma så nära som möjligt det som är sant innuti oss. Men där vi inte vet mer, finns fortfarande Gud med hela bilden klar.

Att inte lita på vad jag känner utan till varje pris försöka leva efter vad samhälle, andra människor och kyrkan anser vara rätt är kanske bra. Det vore definitivt enklast i alla fall, men faktum är att jag tycker tvärtom. Att välja att kämpa emot glädje, liv och kärlek är för mig att älska mörkret mer än ljuset. Vad ska jag lita på om jag varken kan lita på mina egna känslor, min bön eller mina tankar? Det kan inte vara rätt att låta andra berätta för mig vad jag känner. Det kan inte vara rätt att förneka kärleken med motivering att... den inte är sann? Vilken kärlek kommer inte från Gud? Vilken kärlek är inte sann? Vem är det egentligen som vill hindra människor från att älska varandra?
Och även om jag försökte att inte älska, eller att intala mig att det jag känner är ett resultat av psykisk obalans så tror jag på att kärleken är större och starkare än så.

Jag vill inte heller någon något ont. Lika lite som jag tror att kärleken inte vill någon något ont. Jag kanske inte är lika tålmodig och god som kärleken, men jag vill inte skada någon med den... Det bästa är väl att hålla tyst. Eller nä. Det enklaste är att hålla tyst och korset är tungt nog ändå just nu. Jag fixar inte att bära andras fördömande av min kärlek också, så jag ska förvara den i hjärtat. Tyst och stilla. Aldrig förneka den, inte en chans, men det är som med tron. Man behöver inte gå med ett plakat där det står att man är kristen. Jesus är där lika mycket oavsett. Det räcker att leva med sin tro i hjärtat. Man behöver inte berätta för folk vem man älskar eller på vilket sätt. Det räcker att leva med kärleken i hjärtat. Den finns där lika mycket oavsett...
Jag är van att bli hånad och förnedrad för att jag tror på Gud. Jag kan leva med att människor dömer mig, fast det är synd att det måste vara så...

Jaja... Annars är allt riktigt bra. Det börjar bli vår! Det är fantastiskt väder och i skogen utanför min balkong sjunger fåglarna bedövande vackert tidigt om morgonen. Livet återvänder. Jag kan andas, jag kan andas! När allt det här jobbiga blir lite mindre jobbigt kommer sommaren och livet att fullkomligt explodera. Jag ser fram emot framtiden. Jag är för första gången på väldigt länge riktigt lycklig innerst inne. Mycket tungt och jobbigt finns också i mig, men längst inne är det ljust nu och dit når inte skuggorna.

Jag har flyttat.
Det är jobbigt på många sätt, men nu känns framtiden ljus och hoppfull på ett sätt som är helt nytt för mig.

Gud har varit med. Gud är med.
Många människor har hamnat mitt i allt kaos och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till alla andras känslor inför vad jag har satt igång. Faktiskt så tror jag att jag gör bäst i att bara ta en dag i taget så länge och låta dem som berörs av det här finnas med mig i bön. Mycket mer kan jag inte göra för de flesta av dem...

Hon såg sig om i rummen... Det hade kunnat vara ett hem här, men det har varit ett fängelse. Nu skulle hon gå. Hon friger sig själv imorgon.
Det kändes underligt. Ett lugn inuti henne höll henne samman, mitt i allt kaos och hon visste att vägen skulle bli fortsatt lång och svår, men att den leder henne mot något positivt tillslut.

Mitt ute i ödemarken nu. Men det är påsk och livet vinner... Det känns gott att veta.
Här känns allt besynnerligt tomt och lugnt. Nästan kusligt faktiskt de där stora ledsna ögonen.

Plötsligt har han så mycket att säga. Plötsligt lyser någon slags värme igenom, men det kanske är för sent... Jag har väntat och hoppats och trott så länge. Jag har bett så mycket och gråtit så för honom. Jag har haft kraft och vilja, men nu är kanske allt dött.

Jag vet bara att det är Gud som får bära nu, för jag orkar inte bära honom längre. Det blir äktenskapsrådgivning. Han som har vägrat följa med dit i flera år vill börja kämpa nu. Nu när jag i princip har gett upp...

Men det känns ganska bra ändå. Det kan bara bli bättre - faktiskt. Jag har allt att vinna, för det känns redan som allt gått förlorat. Och om jag så bara vinner min egen frihet så blir allt bättre. Vinner jag förtroende för honom igen kan vi kanske börja bygga upp något nytt, men jag anar en lång och krokig väg...

Det blåser hårt den här långfredagen.
Jag ser ingenting och jag hör inget annat än dånet från vinden.
Jag måste släppa taget.
Jag är fullständigt skräckslagen, men här finns ingen växtkraft kvar.
Allt är djupfryst.
Jag måste tro på livet på andra sidan mitt fönster.
Vad finns det annars att tro på som är sant?

Herre förbarma dig

Skärtorsdag...
Sista måltiden...

Det känns lite märkligt att sitta här i skolan såhär nära passionsberättelsen och förstå att för de allra flesta av mina vänner är det här som vilken dag som helst. Det här är ju så fantastiskt annorlunda mot allt annat. Det är det här allt handlar om! Det Gud gör för oss under påsken börjar nu men folk verkar inte bry sig.

Jo, en del gör ju det såklart... Det var som vanligt fint i kapellet imorse.
Att tvätta varandras fötter kan bli så oerhört stort med sinnet öppet för att det var/är Jesus som med det visar oss hur han ser på oss. Kan vi också försöka att på samma sätt ödmjukt tjäna varandra så kan vi nog gå tillsammans allihop. Jesus gjorde det för alla. Så oavsett vad påsken betyder för någon annan så känns det skönt för mig att veta att alla fått sina fötter tvättade och har samma möjlighet att gå med Jesus. Det vore ännu roligare om alla kunde förstå hur fantastiskt det är! Men men?

Det snöade imorse. Jag satt i bilen och väntade på en klasskompis som brukar samåka med mig till skolan och idag hade hon försovit sig.
Det gav mig tio minuter under morgonhimlen och evigheten tillbaka inuti. Just där och då i alla fall. Men så är det väl med Gud. Ständigt närvarande i allt, men så ofta fördold eller överröstad av tid och rum, i världen.
Snön smälte långsamt på motorhuven, trots att bilen fortfarande var kall och avstängd. Bara lite värme behövs för att snöflingor ska bli vatten igen. Bara några grader räcker. En liten förändring... Och det är så vackert med snöfall. Det är som om tystnad blir ett ljud i snön. Ett sällsamt kompakt ljud av... frid...?

Inatt somnade jag inte förrän framåt småtimmarna. Ibland dröjer sig bönen kvar, eller håller mig kvar och återkommer envist tills jag släpper allt och låter Gud göra som han vill. Det är nästan jämförbart med en förlossning faktiskt. Det gör så vansinnigt ont och jag tigger om hjälp att ta mig igenom all smärta. Ber att få se konturerna av korset innan jag förgås och så plötsligt är allt bara kärlek och det finns inget att vara rädd för längre...
Och den kraft, som låter liv födas ur liv och fyller det nyfödda barnets lungor med syre, är samma kraft som bär oss genom allt. Bär i bönen, i glädjen och sorgen genom hela livet. Det är Gud. Och jag är så tacksam över att jag får vara med om livet varenda dag.

Fast fattar gör jag ju inte... Men det gör ingenting. En oerhört tung vecka har släppt greppet om mig och jag känner mig flera kilo lättare nu. Jag är trött, men det har varit en fin dag. Lite snö som smälter bort. Lite frisk morgonluft och tidegärden i kapellet tillsammans med andra var en perfekt start på den och inatt tror jag att jag kommer att få sova.

Söndag igen. Palmsöndagen. Glädje på ett lite annorlunda sätt. Jesus rider in i Jerusalem, helt viss om vad som väntar, men ingen annan förstår. Jublande glädje över att han kommer till staden. Men ganska dubbelt på något sätt. Nu kommer stilla veckan och det brukar vara lite upp och ner för mig. Liv och död. Glädje och sorg. Guds rike här i tiden och dess fullbordan när Jesus kommer tillbaka. Tänk om fullkomligheten ändå är här parallellt med vår verklighet och det är upp till oss att bara öppna tillräkligt många dörrar så att det inte längre finns någon återvändo annat än att det sker, det som skall ske.

Predikan idag var också helt fantastisk. En spark i baken och en pinsam visshet om hur mycket som går mig förbi av vad Gud säger. Idag skulle jag läsa förbönen efter predikan. Det var inte läge att riva muren (som episteltexten idag beskrev) och ta in det som jag antar jag borde tagit emot direkt i gudstjänsten, för då hade jag väl... Ja, vaddå? Börjat gråta som jag gör för minsta lilla för tillfället och inte kunnat dölja det. Riskerat att någon frågat på allvar hur det är och med försvaren nere råkat säga att det inte är julgransplundring och klackarna i taket just idag... Det är ju hela tiden jag själv som bygger och bygger på den där muren och inte låter den förbli nerriven.

Det var ungefär det jag behövde höra tror jag. Att det som syns inte nödvändigtvis visar vad som finns. Vitkalkade gravar... *aaah* Vad är äkta i en människa? Vi bestämmer ju själva hur vi vill se ut att vi mår, i alla fall till stor del och jag tror att det kanske är helt nödvändigt. Vem kan (över)leva utan masker och försvar? Och hur mycket stänger vi egentligen in oss i oss själva för att hålla andra människor på avstånd?

Jag skulle vilja vara ensam en hel dag. I alla fall ha tid att ta en lång promenad i naturen och rensa ut ordentligt. Jag är, med kort minneslucka pga sjukdom, fortfarande lika splittrad. Om inte mer... Jag missade ett prov, som jag varken kunde plugga färdigt till eller skriva när jag var dålig. Jag har tusen smågrejer som ska fixas och jag känner mig smått förlamad faktiskt. Jag måste lära mig att prioritera. Jag måste verkligen det...
Och tänk om jag kunde låta bli att tänka så förtvivlat mycket på sånt som ligger längst ut, så nära gränsen för galenskap att jag borde ha bättre vett än att promenera där... *suck* Jag är en konstig människa...

Hon satt och räknade regndropparna som föll mot fönstret. Till att börja med gick det lätt, men det regnade snart så mycket att hon sökte sig med blicken bortom fönstret. Det fanns en trädgård där på andra sidan fönsterrutan och bortanför trädgården träd, några fler hus och en skog. En hel värld fanns där ute, bara en glasruta ifrån henne. Men även om hon gick ut i världen skulle hon komma tillbaka till det här rummet, sitta och drömma med blicken utanför, om hur saker kunde varit.

Hon visste nog att det inte lönade sig att drömma och fundera. Det är något som bara de som redan har det bra kan unna sig tänkte hon, att sitta stilla och fundera över vad de behöver. Leta inuti efter vad som saknas. Vill man förändra saker så är det handling som gäller, men först måste hon ju veta vad hon ville förändra. Vad önskade hon sig egentligen? Vad drömde hon om? Vad ropar hennes innersta efter? Det var inte en trissvinst eller en ny soffa. Hon hade redan allt och behövde inte vara hungrig. Hon hade det bra...

Hon frågade Gud, som vanligt. Gud vet, tänkte hon. Kanske om hon bara tjatar tillräkligt mycket på Gud så kommer han att tröttna och ge henne svaren på något konstigt oväntat sätt, som vanligt. Och som vanligt stannade bönen vid kärleken. Den läkande, livgivande och förlösande kärleken, som kanske är just vad hon längtar efter i rummet bakom fönstret.

Hon ville inget hellre. Hon önskade fred och kärlek inomhus. Inte bara den fred som betyder att det inte är krig, utan den fred som med allt strävar efter respekt och harmoni. Den fred som alltid vill varandras bästa. Den fred som ÄR kärlek. Plötsligt undrade hon för sig själv om hennes önskan var en orimlig dröm. Kanske går det inte att nå dit ens i ett litet hus i ett litet samhälle. Kanske går det inte att nå dit inom sig själv ens. Kanske är fred i dess fullkomlighet något som bara finns hos Gud och kärlek likaså...

Hon såg fortfarande ut genom fönstret. I luften där ute andades människor in och ut luften ur sina lungor. Där såg fler än hon mot himlen just nu och kanske bad också de om fred och kärlek. Där ute, nära och långt härifrån, står hus med människor i och i varje människa finns nog en önskan om att leva gott med andra människor. Och enda vägen till fred är kärlek. I överdos. Genom öppna dammluckor... Men vi förmår inte. Inte hålla fred. Inte älska varandra...

Hon grät nu. Bad om nåden att få bära kärlek ut i världen. Att få bära kärlek ner i källaren i sitt eget hus. Att få läka och befria. Att kunna se på människor på ett sätt som hjälper dem att se på människor med kärlek. Det är att önska sig mycket tänkte hon... Det är att önska sig allt, men hon ville inte nöja sig med mindre.