kanse ett blogg-avsked
Det är sommar och jag har en dator. Kanske fortsätter jag skriva på bloggen nu, eller så slutar jag. Jag vet faktiskt inte hur mycket jag behöver det längre. Jag har vant mig vid att skriva för hand nu och det är ju på sätt och vis enklare eftersom då behöver jag inte linda in orden för att göra det tillräkligt opersonligt... Fast bloggen har varit min flytväst och min räddning länge, så jag vill ändå av någon anledning komma hit och uppdatera lite.
Jag har lärt mig mycket om mig själv de senaste månaderna. Det är viktigt och bra. Jag har också lärt mig en hel del om andra människor. Om "människan" kanske helt enkelt. Det är svårt att vara generell, men jag har upptäckt på hur många olika sätt mina val i livet har fått andra att reagera. Deras reaktioner har fått mig att förstå vem de anser mig vara och baserat på vem de känner mig som så har de behandlat mig olika. Det är inte ett "jag" som alla känner, utan den jag är för människor i min närhet varierar. Antagligen beror det mycket på mig, vad jag har valt att visa. Vilka sidor av mig jag har burit fram i mina möten med dessa människor, men hur som helst så är det många som känner en del av mig och tror att det är allt jag är. Fyller i resten med spekulationer och antaganden och jag blir för dem en människa som är någon annan än den som är mitt riktiga jag. Spännande och nyttigt som sagt att få förstå hur lite folk som tror att de känner mig faktiskt vet om mig. Och tvärtom naturligtvis. De man minst anar visar sig vara de som känner en bäst...
Jag förundras ständigt över hur komplexa vi är vi människor. Jag blir både upprymd och förtvivlad över hur små våra världar är ibland Upprymd över hur mycket det alltså finns utanför våra föreställningar om saker och ting och förtvivlad över hur svårt det kan vara att gå utanför sina egna tankemönster, ut dit i det stora utanför oss själva.
Jag mår bra! Jag mår faktiskt riktigt bra. Livet är smärtsamt ibland, på många sätt, men det är inte farligt att ha ont. Jag tror att det skadar mer att akta sig så för det som gör ont att man aldrig får några sår. Då kommer man för alltid att vara så rädd för smärtan att det hindrar en från att faktiskt leva. Det som har varit har varit smärtsamt och visst ömmar det ibland fortfarande om någon petar direkt i såret, men det läker fint och snart är det bara ett ärr kvar som vittnar om att jag har levt, blivit skadad och läkt. Jag vet att smärtan inte är för alltid och jag är inte rädd för att göra mig illa igen. Det kommer att hända. Det måste det göra. Livet gör ont och kärlek gör ont, men det hindrar mig inte varken från att leva eller älska. Tack Gud för att du låter mig älska!
Barnen mår också bra. De har inte samma språk att beskriva sin smärta med, men de läker. Och oavsett språk så finns det inga ord för det som verkligen är på riktigt tänker jag. Kärleken är det enda sanna och kärleken är både ordlös och formlös. Språket är bara ett redskap som vi kan använda för att förvränga och begränsa det obeskrivliga. Kärleken (Gud) talar direkt med barnen på ett annat sätt än med mig. De känner att de är älskade och märker att allt lugnar ner sig undan för undan. Med ord talar vi med varandra, berättar jag för dem hur oerhört värdefulla de är och hur mycket jag älskar dem. Berättar jag att det inte finns något i världen som skulle få varken mig eller deras pappa att sluta älska dem och att allt det här nya inte betyder att något har förändrats i vår kärlek och omsorg om dem. De frågar och funderar. Jag svarar och funderar vidare...
Och snart har jag sommarlov.
Någon spådde att det här kommer bli en jobbig sommar för mig. Faktum är att det inte känns så. Jag har fasat för sommar och semester och långa lediga dagar många gånger, men inte nu. Jag hoppas att sommaren blir lång och fin och att vi får riktigt många myggbett, men jag är inte orolig. Jag har ett busskort och en cykel och friheten att kunna ägna mig åt barnen och mig själv och bara njuta av sommaren. Det blir en sommar utan gräl. Jag tror det här kommer att bli min bästa sommar på mycket länge.
Jag har lärt mig mycket om mig själv de senaste månaderna. Det är viktigt och bra. Jag har också lärt mig en hel del om andra människor. Om "människan" kanske helt enkelt. Det är svårt att vara generell, men jag har upptäckt på hur många olika sätt mina val i livet har fått andra att reagera. Deras reaktioner har fått mig att förstå vem de anser mig vara och baserat på vem de känner mig som så har de behandlat mig olika. Det är inte ett "jag" som alla känner, utan den jag är för människor i min närhet varierar. Antagligen beror det mycket på mig, vad jag har valt att visa. Vilka sidor av mig jag har burit fram i mina möten med dessa människor, men hur som helst så är det många som känner en del av mig och tror att det är allt jag är. Fyller i resten med spekulationer och antaganden och jag blir för dem en människa som är någon annan än den som är mitt riktiga jag. Spännande och nyttigt som sagt att få förstå hur lite folk som tror att de känner mig faktiskt vet om mig. Och tvärtom naturligtvis. De man minst anar visar sig vara de som känner en bäst...
Jag förundras ständigt över hur komplexa vi är vi människor. Jag blir både upprymd och förtvivlad över hur små våra världar är ibland Upprymd över hur mycket det alltså finns utanför våra föreställningar om saker och ting och förtvivlad över hur svårt det kan vara att gå utanför sina egna tankemönster, ut dit i det stora utanför oss själva.
Jag mår bra! Jag mår faktiskt riktigt bra. Livet är smärtsamt ibland, på många sätt, men det är inte farligt att ha ont. Jag tror att det skadar mer att akta sig så för det som gör ont att man aldrig får några sår. Då kommer man för alltid att vara så rädd för smärtan att det hindrar en från att faktiskt leva. Det som har varit har varit smärtsamt och visst ömmar det ibland fortfarande om någon petar direkt i såret, men det läker fint och snart är det bara ett ärr kvar som vittnar om att jag har levt, blivit skadad och läkt. Jag vet att smärtan inte är för alltid och jag är inte rädd för att göra mig illa igen. Det kommer att hända. Det måste det göra. Livet gör ont och kärlek gör ont, men det hindrar mig inte varken från att leva eller älska. Tack Gud för att du låter mig älska!
Barnen mår också bra. De har inte samma språk att beskriva sin smärta med, men de läker. Och oavsett språk så finns det inga ord för det som verkligen är på riktigt tänker jag. Kärleken är det enda sanna och kärleken är både ordlös och formlös. Språket är bara ett redskap som vi kan använda för att förvränga och begränsa det obeskrivliga. Kärleken (Gud) talar direkt med barnen på ett annat sätt än med mig. De känner att de är älskade och märker att allt lugnar ner sig undan för undan. Med ord talar vi med varandra, berättar jag för dem hur oerhört värdefulla de är och hur mycket jag älskar dem. Berättar jag att det inte finns något i världen som skulle få varken mig eller deras pappa att sluta älska dem och att allt det här nya inte betyder att något har förändrats i vår kärlek och omsorg om dem. De frågar och funderar. Jag svarar och funderar vidare...
Och snart har jag sommarlov.
Någon spådde att det här kommer bli en jobbig sommar för mig. Faktum är att det inte känns så. Jag har fasat för sommar och semester och långa lediga dagar många gånger, men inte nu. Jag hoppas att sommaren blir lång och fin och att vi får riktigt många myggbett, men jag är inte orolig. Jag har ett busskort och en cykel och friheten att kunna ägna mig åt barnen och mig själv och bara njuta av sommaren. Det blir en sommar utan gräl. Jag tror det här kommer att bli min bästa sommar på mycket länge.
Kommentarer
Trackback