lite längre än näsan räcker
Jag fick en bok i torsdags. Befrielsen - stora boken om kristen tro. Jag läser, och fylls av tankar.
Nyss klippte jag gräset, och för mitt inre såg jag hela tiden bilden av en mager kvinna med två magra barn gående i något slags ökenlandskap. Ett barn klamrade sig fast vid kvinnan då hon bar det på höften, och det andra lite större barnet gick bredvid med nedböjt huvud. Var de på väg att hämta vatten? Jag gick där på min gräsmatta med tårarna brännande bakom ögonlocken. Det kunde lika gärna varit jag och mina barn som levde i sådan fattigdom, som fick kämpa med livet som insats varje dag. Jag vill drista mig till att fråga varför det är så orättvist, men jag gör det inte. Konstaterar bara att jag har tur och de har otur. Jag tror att det är orättvist för att människor är människor, och inte förmår välja att göra det som är gott utan i första hand ser till oss själva. Jag har skuld i att människor svälter. Jag som konsumerar mer än jag behöver, jag som bor i ett land där vi inte behöver svälta, och där vi inte behöver fråga oss om vi ska få äta något alls till middag, där frågan istället är VAD vi ska äta. Vi har så mycket mat att vi har svårt att välja. Sen fylls jag av medlidande och gråter över hur andra människor lever under andra, för mig helt ofattbara förhållanden, men vad gör jag för att hjälpa dom? Gör jag vad jag kan? Nä, eller ja... Det beror sig väl på hur man ser det...
Jag skulle kunna lämna hus och hem och skänka pengarna till behövande. Jag skulle kunna sälja av ett gäng onödiga prylar och skänka pengar, jag skulle kunna skänka lite mer varje månad, men hur mycket kan jag ge utan att det drabbar någon annan. Mina barn och min familj. Vi lever redan som "fattiga" i vårt land. Vi har så lite pengar över att vi ibland inte vet om vi ska kunna köpa mat eller ej, men trots det så vet vi ju att vi kommer att överleva. Vita bönor i tomatsås, havregrynsgröt och blodpudding kan man alltid skramla ihop till på något sätt, och vi har aldrig någonsinn behövt gå och lägga oss hungriga. Vi är inte fattiga, vi är rika! Hur luspanka vi än är i slutet av månaden så är vi rika. Det finns garanterat många som gärna skulle byta levnadsstandard med oss. Men jag skäms ibland över vårt sätt att leva, samtidigt är jag inte beredd att offra speciellt mycket för att vara någon annan till hjälp. Jag bara önskar att den magra kvinnan och hennes barn ska få det bättre - lika bra som jag - men som den människa jag är så anser jag inte att jag kan hjälpa henne mer än jag redan gör. Det gör ont att komma till den insikten, att jag väljer att leva mitt rika liv på andra människors bekostnad. Människor dör, och jag läser om det på internet med mitt bredband som kostar ett par hundra varje månad. Skulle jag ha kunnat rädda något enda liv i tredje världen om jag avstod från internet och istället skänkte dom pengarna?
Herre förbarma dig! Över oss alla...
Nyss klippte jag gräset, och för mitt inre såg jag hela tiden bilden av en mager kvinna med två magra barn gående i något slags ökenlandskap. Ett barn klamrade sig fast vid kvinnan då hon bar det på höften, och det andra lite större barnet gick bredvid med nedböjt huvud. Var de på väg att hämta vatten? Jag gick där på min gräsmatta med tårarna brännande bakom ögonlocken. Det kunde lika gärna varit jag och mina barn som levde i sådan fattigdom, som fick kämpa med livet som insats varje dag. Jag vill drista mig till att fråga varför det är så orättvist, men jag gör det inte. Konstaterar bara att jag har tur och de har otur. Jag tror att det är orättvist för att människor är människor, och inte förmår välja att göra det som är gott utan i första hand ser till oss själva. Jag har skuld i att människor svälter. Jag som konsumerar mer än jag behöver, jag som bor i ett land där vi inte behöver svälta, och där vi inte behöver fråga oss om vi ska få äta något alls till middag, där frågan istället är VAD vi ska äta. Vi har så mycket mat att vi har svårt att välja. Sen fylls jag av medlidande och gråter över hur andra människor lever under andra, för mig helt ofattbara förhållanden, men vad gör jag för att hjälpa dom? Gör jag vad jag kan? Nä, eller ja... Det beror sig väl på hur man ser det...
Jag skulle kunna lämna hus och hem och skänka pengarna till behövande. Jag skulle kunna sälja av ett gäng onödiga prylar och skänka pengar, jag skulle kunna skänka lite mer varje månad, men hur mycket kan jag ge utan att det drabbar någon annan. Mina barn och min familj. Vi lever redan som "fattiga" i vårt land. Vi har så lite pengar över att vi ibland inte vet om vi ska kunna köpa mat eller ej, men trots det så vet vi ju att vi kommer att överleva. Vita bönor i tomatsås, havregrynsgröt och blodpudding kan man alltid skramla ihop till på något sätt, och vi har aldrig någonsinn behövt gå och lägga oss hungriga. Vi är inte fattiga, vi är rika! Hur luspanka vi än är i slutet av månaden så är vi rika. Det finns garanterat många som gärna skulle byta levnadsstandard med oss. Men jag skäms ibland över vårt sätt att leva, samtidigt är jag inte beredd att offra speciellt mycket för att vara någon annan till hjälp. Jag bara önskar att den magra kvinnan och hennes barn ska få det bättre - lika bra som jag - men som den människa jag är så anser jag inte att jag kan hjälpa henne mer än jag redan gör. Det gör ont att komma till den insikten, att jag väljer att leva mitt rika liv på andra människors bekostnad. Människor dör, och jag läser om det på internet med mitt bredband som kostar ett par hundra varje månad. Skulle jag ha kunnat rädda något enda liv i tredje världen om jag avstod från internet och istället skänkte dom pengarna?
Herre förbarma dig! Över oss alla...
Kommentarer
Trackback