Flygande tankar

i sju år har har han funnits hos oss nu, vår älskade lille pojke som börjar bli stor. Sju år! På sätt och vis känns det fjuttigt, för jag kan inte minnas riktigt hur det var förut. Han har en så självklar plats här att tanken på att han bara är sju år känns helt absurd. (Och de andra barnen är ännu yngre. De har ju också "alltid" funnits känns det som.)
Märkligt hur man fungerar egentligen. Det som är helt omistligt får så stor plats i ens liv att man ser det som självklart... Dags igen att tänka till och tänka om och verkligen sätta värde på det viktigaste av allt. Livet och varandra!

Samtidigt har sju år gått fort. När blev han så stor liksom? Dagen då han föddes minns jag som om det vore igår, men det kommer jag nog alltid att göra.

Jaja... Idag har vi haft födelsedagskalas här hemma. Pojken är stolt och glad över sin klocka och om jag känner honom rätt så kommer han att kunna klockan innan veckan är slut nu. Han har blivit uppvaktad i skolan, bjudit släkt och vänner på tårta här hemma och fått mer presenter än mamma mår bra av. Varför köper de alltid så MYCKET saker? (Egentligen kanske jag inte ska tänka så, jag vill ju honom allt gott, precis som mormor och morfar också vill, men är det gott att få saker i överflöd bara för sakernas skull? Jag är inte så säker på det, men det behåller jag för mig själv, och på bloggen. Just idag i alla fall... Sonen sover efter en lång rolig dag, och maken har en bilbana att leka med nu... *ler*)